Jag minns det som i går. Det där spelet med guldkartongen stod och väntade på mig uppe på kompisens övervåning. Om jag bara kunde lyckas övertala honom att jag kunde få spela det, om än bara en kort stund. Han hatade det, han ville bara spela andra spel som hade svart eller grå kartong. Jag förstod inte hur man kunde ogilla spelet i guld. Spelet det handlade om var givetvis The Legend of Zelda till Nintendos 8-bitars maskin.

Jag fick aldrig spela det den där gången. Bara lukta på det och drömma mig in i spelen genom de få bilder som fanns på baksidan. Mitt främsta argument för att övertala min pappa när jag själv önskade mig det var att han skulle kunna ta hjälp av kartan så att han aldrig skulle komma vilse i spelet. Jag vet inte om det var det som övertalade honom och mamma att köpa spelet till mig den julaftonen för länge sedan.

Zelda är en spelserie som för mig alltid har handlat om upptäckarglädje. Att man får springa runt helt fritt i världen och upptäcka nya fantastiska platser. Jag kan aldrig glömma den kvällen när jag ropade på mamma och pappa att de skulle komma för att se när jag kunde åka flotte ut till ett palats. Jag hade letat efter den här flotten i så sjukt många timmar att det här tillfället var ett av de starkaste spelminnena jag någonsin har upplevt.

Serien levde vidare i och med Zelda 2 där upptäckarglädjen var precis som i första spelet. Det var med en liten tvist eftersom halva spelet utspelades från sidan. Efter det kom ett av tidernas bästa spel, alla kategorier, Zelda – A Link to the past. Det var allt jag någonsin kunnat önska mig. Det var hur snygg grafik som helst, samma spelprincip som det första spelet. Och jag fick glädjen att utforska hela Hyrule ännu en gång, både i den ljusa världen och i mörkervärlden.

Efter det här spelet kunde väl ingenting gå galet. Nintendo visste ju hur de gjorde sjukt bra spel och överträffa dem gång på gång. Men sedan släpptes Ocarina of time. Det blev ett stort magplast för mig. Allt utforskarglädje var som bortblåst. Man var låst och inträngd i små trånga gångar. Visst var det liknande i de tre tidigare spelen. Men där fungerade illusionen att det var en öppen värld att utforska. I Ocarina of time fanns inget av det kvar. Nintendo hade lyckats förstöra mitt Zelda. Mitt Zelda som jag älskade nästan över allt annat. Jag hatade Nintendo.

Av denna anledning så köpte jag eller spelade jag aldrig uppföljaren Majoras Mask. Jag vägrade köpa en Gamecube för att spela Windwaker. Jag köpte ett Wii och gav Twilight Princess en chans. En chans jag tycker att spelet tog, men det var ändå långt i från de tre första spelen i serien. Efteråt har jag även spelat Windwaker som även det var ett bra spel kort och gott.

Men Zelda kommer aldrig att bli så bra som det en gång var. Det kommer aldrig att putta ner något av de tre första spelen från tronen. Jag kommer aldrig att förlåta Nintendo för att de förstörde en briljant spelserie med ett riktigt uselt spel vilket gjorde att spelserien aldrig tog sig tillbaka till sina rötter igen. Nintendo får gärna motbevisa mig, för jag kommer ändå att hålla mina korkgluggar öppna för kommande titlar. Tills dess spelar jag med glädje om A Link to the past, som inte behöver någon remake för att hålla rent grafiskt. Det är redan så fantastiskt som det kan bli, på samtliga plan.

Ja det här förväntade du dig nog aldrig att läsa på den här bloggen. Men faktum är att jag faktiskt är ganska sugen på vad Nintendo har kokat ihop för konsol till nästa år. Varken Sony eller Microsoft kan på samma sätt skapa ett sug till konsoler på samma sätt som Nintendo. Jag tror att det är så eftersom det enda dom satsar på (eller har satsat på iaf) är att skapa en så kraftfull maskin som möjligt. Men oavsett hur mycket dom än försöker kommer de aldrig upp till PCns kraft.

Och då känns det verkligen inte som att det är något som lockar. Jag kan ju redan i dag spela mina PC-spel med min 360-kontroll, så inte ens där skiljer de sig åt. Enda anledningen är ju givetvis för de exklusiva spelen. Men de skapar ju inget sug för själva konsolen i sig. Nä, där är Nintendo helt outstanding, och har så varit ett tag nu.

Jag vet inte vad jag ska tro om alla rykten om konsolen i fråga, men det här med att det skulle vara en skärm i kontrollen låter typ hur häftigt som helst. Skulle vara grymt att kunna ha kartan i typ Zelda där medan man springer runt på stora skärmen. Det är sådana här saker som gör att Nintendo står över de andra två aktörerna i konsolkriget. Jag älskar det! Men Microsoft och Sony får mer än gärna överaska mig, men jag tvivlar!

Tänkte lista upp fyra spel här utan inbördes ordning vilka jag anser inte är så bra som den stora massan säger. Det är fyra spel som jag givetvis själv har spelat när det begav sig. Men så här i efterhand kan jag bara acceptera att det var väldigt bortslösad tid.

Golden Eye 007 (N64)

Mina kompisar skrek att världens bästa spel hade kommit. Det skulle vara revolutionerande och slå alla andra Doomkloner med hästlängder. Själv satt jag och spelade Quake som släpptes året innan och hade kanske börjat bli lite mätt på det, så det här var en god nyhet i väntan på nästa Quake.

Men när jag satte igång och spelade Golden Eye 007 så förstod jag verkligen ingenting. Vad var det för bra med det här? Ingen känsla, ful grafik (även på den här tiden) och hur stelt som helst. Det enda positiva med spelet var att det utspelade sig i Bonds värld. Jag har försökt spela om det på senare år också för att se om det kanske håller bättre i dag. Men jag står inte ut mer än ett par minuter innan jag drar i gång det 4 år äldre spelet Doom och njuter istället.

Zelda – Ocarina of time (N64)

Ännu ett Nintendo 64-spel som jag går på. Jag hade spelat A Link To The Past med stor inlevelse ett antal år innan. Jag älskade verkligen allt med det spelet och nu när det skulle komma en uppföljare i full 3D var jag eld och lågor. Att det sedan hyllades som världens bästa spel någonsin gjorde inte saken direkt sämre.

Men när man väl stod där i spelet så kände man ingenting. Man var låst i små korridorer som man såg på kartan. Jag tyckte det var fruktansvärt att illusionen av frihet var bruten. Jag var inklämd! Ville jag ha förutbestämda banor kunde jag ju spela Super Mario Bros istället. Nu ville jag ut på upptäcktsfärd, något Ocarina of Time aldrig erbjöd. Även detta har jag spelat på senare år men heller aldrig älskat igen. Hellre Zelda 2 än detta, varje dag i veckan!

Halo (Xbox, Xbox 360)

Här är nog ett av de allra värsta spelen någonsin. Spelet utan någon som helst verklighetsanknytning till god smal över huvudtaget. Spelet som en gång var en demonstration i underbar grafik till PC, blev istället ett antal år senare ett av Xboxens storsäljare. Den grafiken som jag en gång såg när det var till PC var som bortblåst. Kvar var endast kantig grafik och en bedrövligt ointressant story och spelkontroll från N64ans tid.

Spelet har hyllats oförtjänt mycket. Jag har spelat väldigt många FPS genom mina år som spelare. Det var en tid då jag spelade FPS-spel bara för att det var FPS och jag inte brydde mig om det var bra eller inte. Jag åt verkligen allt. Det här höll på i ganska många år. Men när Halo släpptes och jag gav mig på det så stoppade mitt FPS-sug helt och hållet. Det var sämre än vilket random dussin-FPS som helst som släpptes 94-01. Och inte har det blivit bättre med tiden. Halo 2 och 3 är likt föregångaren bara upprepningar med om möjligt än fulare tidsenlig grafik.

Mass Effect (Xbox, PS3, PC)

Efter Star Wars Knights of the Old Republic kändes den här titeln som en klockren vidareutveckling av temat. Jag ska inte säga att jag höjde Kotor över alla skyar som rollspelens bästa inkarnation någonsin. Men det var ändå ett bra spel som jag gillade att spela.

Mass Effect tog bort allt som var bra med Kotor och ersatte det med allt som var sämre. Det enda som kvarstår är väl egentligen grafiken som trots åren emellan rimligtvis borde bli snyggare, men icke. Det intressanta Star Wars-universumet ersattes med någon banal historia som någon skrev i hop på ett antal toalettbesök i brist på annat. Musiken och spelkänslan försvann någonstans i stressen att ta fram spelet. All hype runt den här serien gör den heller inget gott. Det sägs att tvåan var årets spel bla bla bla, men historien upprepar sig när jag tänker på Halo. Vad för RPGn kommer vi spela om tio år? Inte är det Mass Effect i alla fall, men däremot ligger fortfarande spel som Baldurs Gate, Planescape Torment, Diablo väldigt bra till. Mass Effect kommer dock glömmas bort ganska snart.

Här finns det en rad olika som jag har haft i åtanke innan jag kom fram till vem jag ville framhäva i den här kategorin. Blizzard var givetvis även dom med i beräkningarna här och kan nog ses som en god tvåa i alla fall. Men det är faktiskt en ensam person som jag har valt ut till årets spelpersonlighet och även utvecklare för delen. Det handlar om ett spel som förvisso släpptes i en tidig version redan förra året men som verkligen har blommat ut i år.

Jag snackar givetvis om Markus Persson och hans Minecraft! Spelet som i dag har nått statusen alpha och kostar ungefär en hundralapp är inte ett färdigt spel än. Det kommer snart nå betastatus och kommer då höjas till 150 kronor vilket inte heller det är något högt pris för vad du får. Men vad är det du får då kanske Ni som ännu inte testat det frågar? Jo, Ni får en blandning mellan legobyggande och förstapersonsvyn från det första Dungeon Keeper. Det här är en stor sandlåda där du kan bygga i princip vad du vill. Det är bara din fantasi som sätter stopp. Spelet består av ett antal olika stora block som man kan hugga sönder och spara i sin ryggsäck. När du har huggit ner mängder av block kan du börja bygga med dem. Och det är här det roliga börjar. Man kan bygga på höjden, man kan gräva ner sig och skapa ett otroligt stort grottsystem med massor av lönngångar.

Som vanligt när det kommer till PC-spel så kan man givetvis modda spelet så att det passar en själv. I bilden ovan har jag lagt till ett texturpaket som för tankarna till Zelda – A Link to the past. Det gör spelet betydligt snyggare även om originalgrafiken har en stor charm redan som den är. Men samtidigt tycker jag att finns möjligheterna att modda så skall man givetvis utnyttja dem innan vi alla faller för konsolernas DLC hysteri där alla små ändringar kan kosta 45 kronor.

Markus Persson som nu vann den här utmärkelsen har nu tack vare god försäljning av spelet kunnat anställa ett antal personer som kommer hjälpa honom att bygga klart Minecraft. Man blir så glad att en ensam person kan lyckas så bra med ett spel. Jag kommer fortsätta att stödja innovativa människor och deras skapelser när de ger så mycket tillbaka till oss spelare. Minecraft är ren och skär spelglädje och har du inte spelat det ännu så tycker jag att du skall ta dig till www.minecraft.net och köpa det med en gång. Det finns även en gratisversion som kallas classic som man kan spela i webbläsaren. Det här är dock en gammal version och gör inte dagens alphakod rättvisa men man kan ändå få en liten hint om vad man har att vänta sig.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets utvecklare’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gamingmama, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Hejsan!

Nu har jag äntligen fått upp min alldeles egna blogg. Här kommer jag att skriva om allt jag känner för. Det kommer att bli en hel del om spel eftersom det är ett stort intresse jag har. Jag har nyligen införskaffat mig ett Xbox 360 så nu har jag samlingen med nextgen konsoler komplett, med det räknar jag PS3, Wii och 360n.

För att presentera mig lite kort så är jag en 29 åring som har spelat spel sedan mitten av 80-talet. Mitt första minne av spel var på en kompis gamla Vic-20. Jag vill minnas att det var Space Invaders eller något liknande vi spelade. Själv har jag gått igenom NES, SNES, Amiga, PC, PSX, PS3, Wii, DS och Xbox 360. Alla har jag kvar och den enda som tyvärr inte fungerar i dag är Snesen. Nesen rullar på som aldrig förr och mina gamla Zeldasparningar sedan 20 år tillbaka är intakta och fullt spelbara. Dock har jag införskaffat de flesta av mina Snes-spel på VC, det ända som jag saknar där är nu Super Mario All Star. Det är en skam att dessa ännu inte har släppts. De kunde ju i alla fall släppa dem lösa tillsammans med orginalet. Det hade jag lätt köpt i vilket fall!