Jag kan bara inte sluta tänka på vissa saker. I bland händer saker i livet som ändrar allt och det får mig att fundera på vad hade hänt om vissa saker inte hände? En av de sakerna jag tänker på mest, är vad som hade hänt om inte Microsoft värvat den mest kreativa spelskaparen som någonsin gått på våran jord. Mannen jag pratar om är givetvis Peter Molyneux.

Personligen tycker jag att han har fått ta oförtjänt mycket skit genom åren. Jag har hört argumenten att han bara snackar men levererar hälften av vad han snackar om. Om man sedan tittar på en del av spelen han ligger bakom så har vi till exempel Black & White, Dungeon Keeper, Theme Park, Theme Hospital, Populous och Syndicate. Det här är spel som är så sjukt nyskapande att deras recept aldrig någonsin har lyckats efterskapats till fullo. Så frågan är, vem är det egentligen som snackar skit här?

Eller ligger problemet att han har visioner så höga och är så duktig på att återberätta dem att spelen blir grå kopior av visionen? Det kan mycket väl vara så, men så länge spelen som han skapar är sjuhundra gånger mer nyskapande än random fps så tycker jag inte det spelar någon roll. Att sikta för högt och landa lite lägre, men ändå högre än motståndarna ser inte jag som något stort problem här.

Men sedan hände något, Peter tog sitt pick och pack och började jobba för Microsoft samtidigt som han och Lionhead Studios skapade ett litet spel som är känt som Fable. Givetvis till en början exklusivt till Microsofts spelkonsol Xbox. Och det var här som allt förstördes. Vad vet vi skulle hända om han aldrig hade börjat med spelet Fable? Det är ingen som vet, och troligen kommer vi aldrig att få veta det heller.

En kvalificerad gissning från min sida är dock att vi hade fått sett någon mer gudsimulator. Fast inte på det viset som vi känner dem i dag. Hade Peter jobbat vidare med sina skyhöga visioner hade vi antagligen fått sett något som vi aldrig tidigare sett. Jag skulle nästan våga sätta mina sista slantar på att han kanske skulle ha uppfunnit en helt ny genre.

Det här är givetvis bara spekulationer. Men jag tror att spelpressen var något för hård mot vår största spelvisionär någonsin. Kanske tog visionerna helt slut när oavsett vad han sa så snackades det skit om det. Spekulationer från min sida givetvis, men jag kan inte sluta tänka på det. Även om han inte skulle skapat en helt ny genre så hade jag verkligen inte haft något emot en ny del i Dungeon Keeper-serien, eller vilket av hans spel som helst. Sådana spel skapas inte längre och kommer nog aldrig heller att göra det.

Nu för tiden skall alla gamla spel göras om för att dagens spelare skall kunna spela dem. Detta innebär i praktiken att man tar en gammal spelidé och gör FPS utav den. Den första gången man gjorde detta av en större spelserie var med Westwoods Command & Conquer. Men detta var alldeles för tidigt. Command & Conquer: Renegade sålde uselt och man återgick till seriens klassiska RTS-läge istället.

Men tiderna ändras som sagt. En ny skara spelare har växt upp sedan Renegade stod i butikshyllorna. Och den nya skaran älskar FPS:er (jag tolkar försäljningsiffrorna för FPS:er på detta vis iaf). Skulle Renegade ha släppts i dag så kanske vi aldrig hade fått sett ett enda RTS till av Command & Conquer-serien?

Ett annat känt exempel på spel som, enligt mig, kommer att bli förstört är den klassiska Xcom-serien. Ett turordningsbaserat strategi-action-spel som gått och blivit FPS.

Det har fått mig att fundera på om jag inte skall komponera en liten lista på önskespel som speltillverkarna också gärna kan få förstöra. Så här kommer ett par tips till alla speltillverkare!

Civilization – Action Figher. Du spelar som en soldat som på egen hand tar över världen med din UZI.

Settlers – Pig Wars. Du vaknar upp i en urgullig by utan att veta vem du är. Nu måste du döda alla för att få reda på ditt ursprung.

Theme Park – Ultra Hard Weapons. Du ramlar av en karusell och måste nu döda alla som jobbar på en nöjespark för att hämnas din huvudvärk.

Transport Tycoon – As It Was Meant To Be. Som vapenexpert ska du infiltrera tågbyggande kommunalarbetare och döda deras chefer för en friare värld.

Pizza Syndicate – The Italian Revenge. Som pizzabagare infiltrerar du stadens finaste pizzarestaurang och avrättar samtliga kunder som beställer en pizza med bearnaisesås på.

Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.

Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.

Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.

Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?

Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.

En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.

Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.

I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.

Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.

Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.

Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.

Då var så Kalypsos Dungeon Keeperliknande spel Dungeons avklarat. Jag tänkte nu bara ge ett par reflektioner av spelet när jag nu spelat det till sista bossen. Uppskattningsvis så tog det 25 timmar att köra igenom det på normal svårighetsgrad. Jag testade även på easy en kort sväng men det blev alldeles för enkelt. Och när jag säger att något är för enkelt, då är det verkligen så. För de flesta spelen kör jag faktiskt igenom på easy nu för tiden, eftersom tid och tålamod är något som är stor bristvara hos mig.

Men vad tyckte jag då om Dungeons? Jag tyckte att det var bra, men något repetitivt. Visserligen är det många strategisspel som blir på det viset eftersom de alla går ut på att börja från noll och bygga upp sin bas/grotta, bana efter bana. Men jag körde på med en bana om dagen och det visade sig vara ganska lagom. I korta drag så börjar du med ditt grotthjärta som du skall skydda till varje pris. Om det förstörs så är det game over. Genom att bygga upp prydnader i din grotta så får du så kallade prestigepoäng som du använder för att bygga finare och dyrbarare rum. Desto finare och dyrbarare rum man bygger desto mer fascinerade blir de hjältarna som kommer och besöker din grotta. Varje hjälte har just en stapel för hur imponerade(souls) de blir av din grotta. Så precis i rätt stund när de är som mest imponerade så skall du sätta kniven i ryggen på dem för att kunna få så mycket av deras “soul” som möjlig. För souls är något som du använder för att bygga vidare på din grotta.

Man är begränsad i antal rum man kan bygga. Det finns fängelse, tortyrredskap, bibliotek och vapenrum. Det är ungefär allt som finns att bygga. Men eftersom spelet inte är något Dungeon Keeper så är det inte i själva byggandet som spelets premiss ligger. Det hela handlar om att levla din egna gubbe för att förstöra andra dungeonlords som också har sina grottor i samma grottsystem. Vissa nivåer går ut på traditionella eskortuppdrag som fungerar som vilken liknande quest som helst i random MMORPG. Så även om spelet är ganska repetitivt så försöker det verkligen att variera uppdragen så gott som det går. Det är verkligen inget Starcraft 2 på något sätt, vilket i sin tur skötte variationen av uppdrag på ett fenomenalt sätt. Men det är heller inte något totalt bottennapp. Det placerar sig någonstans mittemellan.

Funderar du på att köpa spelet efter att ha läst det här? Jag kan rekommendera det, men enbart om du inte har några som helst förväntningar att det skall vara ens snudden likt Dungeon Keeper. För det är det verkligen inte. Jag beskrev det i min förtitt för någon vecka sedan som ett Theme Park/Theme Hospital med inslag av Overlord i Dungeon Keeper miljö. För utöver miljöerna så har det inget direkt gemensamt med Dungeon Keeper alls. Nu är de miljöerna dock inte fy skam ändå. Men ha inga Bullfrogförväntningar på spelet.

Efter mycket om och men så fick jag då äntligen Dungeons från Impulse. För att göra en lång historia kort så kommer jag aldrig mer handla från Impulse utan håller mig till Gamersgate och Steam i fortsättningen. Men nu till själva spelet. Dungeons har skapat en hype runt om i världen för att vara en klon på det gamla Bullfrogspelet Dungeon Keeper. Jag skall nu med en gång säga att det här inte är något Dungeon Keeper. Det här är närmare ett Theme Hospital/Park i Dungeon Keepermiljö med inslag av Overlord.

Spelet går ut, precis som i Theme Hospital/Park, att bygga en inbjudande grotta så att man lockar så många människor som möjligt att komma och besöka den. Man sätter ut dyrbara skatter, bygger bibliotek för att locka de så kallade hjältarna från jorden ner i sin grotta. När de väl är där så låter man de gå och njuta av grottan och insamla intryck. Det är här som Overlord sätter in, för precis när de är som nöjdast och skall återgå till jordens skorpa så hugger vi dem i ryggen och sätter dem i ens fängelse. Där sitter de och ruttnar och lämnar av sig ett av spelets resurser som man kan använda för att bygga vidare på sin grotta.

Liksom i Dungeon Keeper så kan man bygga nya rum genom att låta sina goblins gräva ut dem. Däremot finns det inte alls lika många rum som i Dungeon Keeper. Men det är inte riktigt det som spelets mening heller. Man styr liksom i Overlord en gubbe som man på traditionellt rpgsätt sätter ut talents på genom 3 olika träd med skills som förbättrar olika saker som man kan utföra.

Som sagts i rubriken har jag spelat ungefär 15 timmar av Dungeons och känner att jag har ganska bra koll på vad det är som erbjuds. Spelet är som sagt en blandning av en massa olika spel, men det är inte bäst på något av det. Det är ingen byggarglädje såsom i Dungeon Keeper eller Theme Hospital/Park. Det är heller inte den härliga känslan i Overlord som man får av att vara elak. Men det är dock ett ganska småmysigt spel om man inte har för stora förväntningar på det. Jag skulle inte köpa det för fullpris men kan rekommendera det om Ni hittar det för runt 100-lappen. För att sätta ett betyg på det så skulle jag sätta 6 av 10 Ben E Factorer. Jag kan rekommendera att ladda ner demot och köra igenom det för att själv få en uppfattning av det. Demot ger ett par timmars speltid och när du spelat det så vet du vad du har att vänta dig. Det tillkommer lite fler byggnadsverk och svårare fiender under redan genom alla banorna, men till stor del så vet du vad det handlar om efter demot.

Det fanns en gång i tiden ett spelföretag som skapade spel som de själva ville spela och som ingen annan tidigare hade skapat. Det kanske låter otroligt för nytillkomna spelare på den här sidan av millenniumskiftet där allt mer eller mindre handlar om uppföljare till storsäljande FPS. Eftersom jag redan avslöjat i titeln att det är Bullfrog jag snackar om så skall jag inte hålla er längre på sträckbänken. Jag tänkte här göra ett nedslag i de spelen som jag själv rankar högst av deras kreationer. Och det gör jag bara för att jag blev sugen på det efter mitt inlägg i går om det nya Dungeons.

Syndicate (1993)

Ett spännande actionspel där man efter att ha fått sett en sjukt vacker introscen som man kunde se om och om igen fick olika uppdrag som man skulle genomföra. Det kunde handla om att ha ihjäl vissa karaktärer till att rädda andra från deras öden. Mellan uppdragen kunde man skaffa nya vapen för att kunna genomföra sina uppdrag på ett mer effektivare sätt. Det här är det enda av de Bullfrogspel som jag listar som jag aldrig har återvänt till efter att jag spelade det då det begav sig. Varför det har blivit så vet jag inte, men det kan bero på att uppföljaren Syndicate Wars aldrig blev så bra som jag hade förväntat mig.

Theme Park (1994)

Nu börjar vi snacka om besatthet för spel. Spelet släpptes på 6 disketter eller en CD-skiva. På den här tiden satt jag med en 486 SX2 50mhz med 4MB RAM och inget ljudkort eller cd-rom som då var rena lyxprylarna. En kompis hade dock både CD-läsare och ljudkort samt cd-versionen av det här spelet. Den enda skillnaden egentligen var att man kunde gå in i attraktionerna och åka dem. Fast nu så här efteråt så tänker man att det egentligen inte var så häftigt. Det enda som hände var att spelet startade i gång en renderad sekvens med mig i första personsvy åkandes en attraktion som såg lika dan ut oavsett hur jag byggt den.

Men det tänkte jag inte på den tiden. Då var de här sekvenserna de häftigaste som hade hänt i spelvärlden. Jag byggde min nöjespark och på sant affärsmässigt sätt så lät jag pommes fritesbodarna sälja sina pommes frites med extra salt för att sedan sälja cola med extra is i. Allt för att ekonomin skulle blomma än mer.

Hi-Octane (1996)

Inget typiskt Bullfrogspel men jag tycker det är värt att nämna då det var mitt Wipeout. Under samma tid så så släpptes nämligen Wipeout till Playstation, men eftersom jag inte hade en sådan maskin just då hade jag aldrig möjlighet att uppleva snabb racing med urläcker grafik. Här kom dock Hi-Octane till räddningen eftersom jag nu äntligen haft råd att köpa en ny dator. En Pentium 150 mhz med både cd-romläsare och ljudkort i. Och jag skojar inte att mina kompisar med 486or då blev gröna i ansiktet av avund när jag drog igång det här grafikundret på min 14” Samtron.

Dungeon Keeper (1997)

Ett helt fantastiskt spel som jag inte kan beskriva utan att lägga till sjuhundra superlativ i samma mening. Men det tror jag skulle bli ganska tröttsamt att läsa så jag skall försöka hålla mig kort. Spelet går ut på att du som ond härskare i underjorden skall bygga upp ett grottsystem innehållandes mängder av olika hemska monster som du skall använda emot de fina vackra hjältarna som kommer från landet ovanför ytan och inte vill annat än ha bort dig från jordens “yta”.

Man gräver själv ut var rummen skall vara innan man bestämmer vad rummen skall innehålla. Det gäller att hålla isär vissa monster som annars äter upp varandra eller hamnar i bråk. Man skall se till att alla monster har tillräckligt med mat och att de tränar på daglig basis så att de inte är några n00bs när väl hjältarna tränger in i dina domäner. Nä, jag kan inte fortsätta skriva om det här utan att jag vill installera det igen och köra på. Så jag går vidare istället annars blir det inga mer Bullfrogspel

Theme Hospital (1997)

Samma år som Dungeon Keeper släpptes kom även det här bokstavligt talat sjuka spelet. Du skulle bygga ett eget sjukhus med olika rum och olika doktorer. Här skulle sedan all världens mest konstiga och humoristiska sjukdomar släppas in genom dörren och du som överläkare fick ta beslut om hur sjukhuset skulle lösa de uppblåsta patiensernas problem. Eller var dom osynliga skulle vi då måla någon färg på dem? Med mycket speltekniskt gemensamt med Theme Hospital så var det här ett koncept som gick väl hem hos mig.

Dungeon Keeper 2 (1999)

Spelet släpptes efter att Peter Molyneux lämnat Bullfrog och förespåddes inte bli lika bra som det första spelet. Visst, magin med att spela det för första gången var borta men det är ju bara att titta på hur vacker grafiken är för att se att det spelar ingen roll. Det här var ett nytt Dungeon Keeper med en saftig grafikpatch. Och det var allt som jag någonsin kunde önska då. Jag skrev nog om detta förra året då jag faktiskt gjorde en komplett genomspelning av det men jag tycker det är värt att nämna igen. Spelets grafik håller än idag med lite tweakning. Det är inte jättemånga spel från 3Dns vagga som håller såpass väl. Så har Ni aldrig testat ett Dungeon Keeperspel eller ens något Bullfrogspel så finns det inga ursäkter längre. Skaffa!

Dungeon Keeper 3 var spelet som aldrig blev även om det borde. Nu har några tyska utvecklare som heter Realmforge utannonserat spelet Dungeons som ser ut att vara en rak kopia av de tidigare Dungeon Keeper-spelen. Inte mig emot eftersom de båda spelen var mycket bra och fantasieggande på exakt det sättet ett spel ska vara.

Men när jag gräver lite djupare i vad Realmforge har förgyllt spelvärlden med så får jag fram titlar som M.U.D. TV och Ceville. Två spel som inte har gjort några större avtryck i världen men ändock har spelen fått några 8/10 i betyg, så helt dumt kan det ju kanske inte vara.

Visst det står sig ganska slätt om vi rabblar upp Bullfrogs fina spelkatalog med spel som Populous, Syndicate, Theme Park, Theme Hospital och ett gäng till. Men gamla meriter bygger inget bra spel, bara höga förväntningar. Frågan är bara om Realmforge får lite av Bullfrogs förväntningar på sig nu när spelen ser så snarlika ut. Det man kan undra är om det är till godo för dem eller inte.

Jag minns själv när jag hörde talas om Dungeon Keeper första gången. Jag läste något som Peter Molyneux hade skrivit och drömde mig ner i underjorden. Hans sätt att beskriva sina spel har alltid varit förföriskt och det spelar ingen roll om man vet att han inte kommer lyckas med hälften av allt han berättar om, den andra hälften använder man sin fantasi för att fylla i hålen. Det är det som är skillnaden på utvecklare och utvecklare. Jag tror personligen om det hade varit någon annan än just Molyneux som promotat det första Dungeon Keeper så hade jag inte blivit hälften så intresserad av det. Kan vi prata om den magiska Molyneuxhälften av ett spel?