1. The Settlers (Amiga)

Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.

 2. Doom 1 (Pc)

Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!

3. Cannon Fodder (Amiga)

Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…

4. Simon the Sorcerer (Amiga)

Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.

5. Syndicate (Amiga)

Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.

Bubblare:

Star Wars – X-Wing (Pc)

Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!

Om jag ska försöka att sammanfatta spelåret 2011 så måste det ske i meningar som ett väldigt förutsebart år. Det är på ytterst få ställen som det verkligen har glimmat till där jag inte redan på förhand visste att det skulle bli fantastiskt. Men jag vet faktiskt två spel som på riktigt glimmade till, och båda spelen kom verkligen från ingenstans.

Spelet som jag har valt som årets överraskning heter The Book of Unwritten Tales. Spelet är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr. Men, för att inte få er att tappa intresset redan nu. Det är inte som den nya skolans peka-och-klicka-spel som vi har lärt oss bli vana med i och med Telltales alla spel. Nej, det här är ett spel som jag närmast skulle vilja beskriva som ett modernt Day of the Tentacle med starka influenser av Simon the Sorcerer 1.

Vi snackar alltså en korsning mellan de två bästa spelen som genren någonsin har presterat. Humorn sitter där den ska, och inte på ett krystat modernt vis som många nya spel håller. Nä, det är på ett underhållande gammaldags vis, så som det enligt mig ska vara.

Jag recenserade spelet här på Eurogamer och gav det en solklar 9a av 10 i betyg.

Som en god tvåa till årets överraskning vill jag placera det underbara spelet Terraria! Och det spelet kom verkligen som en frisk fläkt i all Minecrafthysteri. Det var verkligen spelglädje i två dimensioner.

Som årets besvikelse har jag inte en direkt speltitel som kom ut i år att nominera. Däremot skulle jag vilja nominera alla spelserier som blivit förstörda i och med att dom ska göras om till FPS. Jag snackar om Xcom och Syndicate i synnerhet. Men jag läste även bara för någon dag sedan att Dead Space också ska göras om till FPS. Jag menar, varför!? Sedan ska sägas att jag inte bryr mig lika mycket om Dead Space som jag gör om mina favoritserier Xcom och Syndicate.

Det är en mycket tråkig utveckling att spelutvecklare känner sig “tvingade” till att göra allt till den genren som för närvarande säljer bäst. Alla kan inte vara Call of Duty. Och som tur är så vill inte alla heller vara det, vilket vi tydligt kan se i båda valda överraskningarna för i år.

Tyvärr tror jag att det här är en trend som kommer att fortsätta även nästa år. Risken är att ytterligare ett par gamla fina IPn kommer att bli förstörda nästa år. Svårt att sia om vilka det skulle kunna bli. Faktum är att jag nog inte ens, seriöst, vill sia i det.

Jag blev lite inspirerad av Svamprikets musiklista gjord av Tommy. Men jag tyckte det saknades något vitalt i en lista över spelmusik. I deras lista var det bara spelmusik tillhörande konsoler. Och det spelet som även finns på dator är multiplattform och finns även det på konsoler. Så här tänkte jag utan inbördes ordning lista fem av mina absoluta favoriter genom tiderna. Ja, vissa finns även på konsol men från början var de datorspel och det var även där på deras hemmaplan som jag upplevde dem.

Lotus Turbo Challenge 2 – Amiga

Vilket intro! Problemet med det här spelet var att man aldrig ville knappa sig vidare in i spelet utan fastnade varenda gång vid titeln. Spelet i sig tyckte jag var riktigt bra när det kom, dock var Lotus 3 snäppet vassare rent spelmässigt, men musikmässigt kom det aldrig i närheten.

Cannon Fodder – Amiga

Med en sjukt bra musiksnutt gjort på ett mycket humoristiskt sätt som bara sätter sig bak i huvudet och vägrar släppa. Än idag kan jag komma på mig själv stå i duschen och sjunga på refrängen.

Civilization 4 – PC

Jag tog upp den här musiken i inlägget med Civilizationserien. Samma effekt här som i Lotus Turbo 2. Man kommer aldrig in och spela. Istället höjer man volymen och bara insuper stämningen av den här vackra sången. Det är så här spelmusik skall användas, få igång en i den stämningen som spelet vill ge. Att den här sången ger en episka känslor och viljan att ta över världen råder ingen tvivel om. Jag lyssnar på den medan jag skriver här och hårstråna på armarna står upp och jag känner rysningar i hela kroppen. Ett nutida mästerverk!

Duke Nukem 3D – PC

Jag valde Megadeths version av den här som är sanktionerad av 3D Realms. Den är bara så sjukt bra och jag hoppas verkligen vi kommer att få se mera av vår kära Duke.

Simon The Sorcerer – Amiga

Min pappa tvingade mig att ta pianolektioner när jag var liten. Jag hatade det och lärde mig heller aldrig något vettigt. Kan spela typ Den blomstertid nu kommer om jag får ha noter. Men det är inte bättre än så och har heller aldrig varit. Den här melodin till Simon the Sorcerer var däremot en som jag envist försökte spela av och skriva ut noter till. För en som är relativt tondöv var detta en svår uppgift även om den halvt normalbegåvade tycker det är jätteenkelt då melodin är ganska simpel. Men den har en melodi liksom glassbilen som sätter sig på hjärnan.

Det här spelet spelade jag första gången på min gamla Amiga 500. På den versionen fanns inga röster så nu när jag tankade samma spel än en gång med röster så är det superviktigt att de låter på det sättet som jag har föreställt mig. Annars kommer jag att förstöra alla mina minnen med det här spelet. Som tur är röstskådespelarna mycket skickligt gjorda med sin härliga engelska accent. Ja för det här är inget Amerikanskt dravvel utan ren brittisk humor när den är som bäst.

Hur fungerar då styrningen? Jag har inte spelat några mer äventyrsspel till iphonen så jag har inget här att jämföra med. Däremot tycker jag att styrningen funkar helt suveränt. Du har en liten inzoomad ruta precis över där ditt finger pekar och som gör att det funkar lika smidigt som på pc. Ja, nästan i alla fall.

Så har du spelat Simon the Sorcerer tidigare och vill återuppleva det så är detta ett klart köp. Har du nyss lärt känna pekaklicka äventyr tack vare nya Sam n Max och Monkey Island så är detta även ett givet köp som du garanterat kommer ha mycket skoj åt. Jag asgarvar bara jag ser den här scenen som jag tagit screen på. Sjukt kul!