1. The Settlers (Amiga)

Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.

 2. Doom 1 (Pc)

Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!

3. Cannon Fodder (Amiga)

Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…

4. Simon the Sorcerer (Amiga)

Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.

5. Syndicate (Amiga)

Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.

Bubblare:

Star Wars – X-Wing (Pc)

Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!

Nu för tiden skall alla gamla spel göras om för att dagens spelare skall kunna spela dem. Detta innebär i praktiken att man tar en gammal spelidé och gör FPS utav den. Den första gången man gjorde detta av en större spelserie var med Westwoods Command & Conquer. Men detta var alldeles för tidigt. Command & Conquer: Renegade sålde uselt och man återgick till seriens klassiska RTS-läge istället.

Men tiderna ändras som sagt. En ny skara spelare har växt upp sedan Renegade stod i butikshyllorna. Och den nya skaran älskar FPS:er (jag tolkar försäljningsiffrorna för FPS:er på detta vis iaf). Skulle Renegade ha släppts i dag så kanske vi aldrig hade fått sett ett enda RTS till av Command & Conquer-serien?

Ett annat känt exempel på spel som, enligt mig, kommer att bli förstört är den klassiska Xcom-serien. Ett turordningsbaserat strategi-action-spel som gått och blivit FPS.

Det har fått mig att fundera på om jag inte skall komponera en liten lista på önskespel som speltillverkarna också gärna kan få förstöra. Så här kommer ett par tips till alla speltillverkare!

Civilization – Action Figher. Du spelar som en soldat som på egen hand tar över världen med din UZI.

Settlers – Pig Wars. Du vaknar upp i en urgullig by utan att veta vem du är. Nu måste du döda alla för att få reda på ditt ursprung.

Theme Park – Ultra Hard Weapons. Du ramlar av en karusell och måste nu döda alla som jobbar på en nöjespark för att hämnas din huvudvärk.

Transport Tycoon – As It Was Meant To Be. Som vapenexpert ska du infiltrera tågbyggande kommunalarbetare och döda deras chefer för en friare värld.

Pizza Syndicate – The Italian Revenge. Som pizzabagare infiltrerar du stadens finaste pizzarestaurang och avrättar samtliga kunder som beställer en pizza med bearnaisesås på.

Men hold your horses en liten stund! I kommentarerna till spelet framgår det att spelet hänger sig, både på iphones och ipads. Detta är något jag själv kan bekräfta händer direkt efter man klickar på new game. Men trots det tänkte jag ändå sprida lite glädje till ett av 90-talets absolut bästa RTS. Visst, Red Alert, Warcraft 2 och Dune 2 rår det inte på, men det är det inte många spel som gör överhuvudtaget.

Eftersom jag redan har skrivit om själva spelet för ett par veckor sedan här på bloggen tänker jag inte skriva mycket mer om det nu. Utan mer hur sjukt perfekt sådana här spel gör sig på ipaden. Jag har lagt flertalet timmar på Gamelofts Settlersspel till ipad. Även Transport Tycoon Deluxe har gått varmt i min ipad. I och med Z så hoppas jag verkligen att fler speltillverkare förstår att ipaden är den perfekta retrospelmaskinen för strategispel. Visst, jag tackar inte nej till ett och annat spel baserat på Doom-motorn, men det är inte där maskinen glänser.

Samtidigt kan jag väl även såga lite Nintendos och Sonys bärbara maskiner, när det kommer till strategispel. Dessa är bäst för typiska konsolspel. Jag har spelat Civilization Revolution på DS och det var ingen angenäm upplevelse. Även om jag bortser från att det hackade totalt sönder, så är skärmen alldeles för liten för att få en bra överblick. Detsamma gäller PSP, skärmen räcker inte till för strategispel.

Jag kände att när jag utnämnde The Settlers 7 som förra årets bästa spel så var det väldigt få som faktiskt hade spelat något av de sju spelen i serien. Så därför tänkte jag bara kort och gott tipsa om en klon till The Settlers som heter Widelands. Det är öppen källkod och helt gratis att tanka hem och spela. Och det är inget krävande spel alls, det skall fungera med de flesta av datorerna som aktivt används ute i stugorna i dag. Det finns givetvis både till Windows, Mac och Linux som sig bör. Du tankar hem det här.

Själva spelet är nästan en skamlös kopia på första The Settlers. Det är givetvis en positiv sak för oss som gillar serien. Förutom allt som är med i det första spelet så finns det vissa förbättringar, bland annat sättet man drar vägar på. Nu slipper man nämligen att dra vägen steg för steg utan kan klicka direkt dit man vill att vägen skall dras så sköter spelet det själv. Det är en liten förbättring, men ack så välkommen. I övrigt så känner den som spelat Settlers 1 igen sig direkt. Spelet är översatt till svenska men jag kan inte rekommendera att använda det förutom till de som inte behärskar engelska. Förvisso är det en ypperlig chans att träna upp sin engelska. För min del var det dock klurigt att lista ut vad som var vad när man är van vid standardnamnen på byggnaderna.

Spelet innehåller även ett multiplayerläge som jag tyvärr inte har haft möjligheten att testa. Men jag antar att det är på det viset man vill uppleva Settlers. Så förutom kampanjläget så finns den självklara favoriten skirmish där man får ställa in allt man vill själv. Och det finns en mängd banor att välja ifrån. Men vill man ha mer så finns det fler att tanka hem från Widelands hemsida. Och orkar man så kan man skapa egna kartor i den medföljande editorn. Förvänta Er dock inget grafiskt mästerverk, men förvänta er äkta spelglädje som doftar tidigt 90-tal.

Här har vi kategorin där min favoritplattform har chansen att glänsa rejält. Men det handlar inte bara om den tekniska biten där PCn givetvis alltid är vinnaren. Främst handlar det om designen av de grafiska elementen. För varför skulle jag annars tycka att World of Warcraft är ett snyggt spel? Det är inte direkt tekniskt snyggt utan det handlar bara om bra designval.

Årets grafik kommer jag ge till The Settlers 7 eftersom det levererar både funktionell grafik för dess banor samt att det är precis så där mysigt Settlersaktigt som jag med fantasi upplevde att Settlers 1 en gång var på Amigan. Men vad är egentligen bra grafik om inte spelet i sig levererar? Enligt mig är det absolut ingenting. Som tur så levererade Settlers 7 och jag skrev lite mer utförligt om själva spelet här då vi vidare i det här inlägget enbart skall inrikta oss på grafiken.

Grafiken i Settlers 7 är levande och som i så många andra strategispel med avancerad grafik väldigt krävande. Här behövs en riktig monsterdator för att driva det på de högsta inställningarna. Men det ser vackert ut även om man spelar på lite lägre. Men jag skulle inte rekommendera det till någon som har en medelmåttig dator. Vänta hellre tills du skaffat en snabbare dator än att förstöra spelupplevelsen med en hackande bilduppdatering.

Den som minns en av de stora försäljningsargumenten från Black and White kommer känna igen sig lite här. Man kan nämligen zooma in en rejäl bit utifrån ända in på skinnet på de små settlerserna som springer runt och arbetar så fort de kan. Visst, du kanske inte kan zooma in till att se en mask som äter ur ett äpple som var Black and Whites paradnummer, men ändock ganska rejält. Och det ser helt fantastiskt ut medan du gör det. Från bilden ovan och in till bilden nedanför. Allt är taget direkt ur spelet och handlar alltså om grafiken man spelar i.

Visst är det svårt att spela när man är i inzoomat lägen men det är ändå lite av charmen i Settlersspelen att kunna luta sig tillbaka och bara titta på när sin by byggs upp. Ytterligare en sak som gör att atmosfären är på topp är de höga bergen som omfamnar ens by i de flesta kartor. Det ger en känsla av hur liten människan är mot de stora bergen. Det känns verkligen som att man bygger upp sin by till en mysig liten alpby någonstans i Österrike.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets grafik/design’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Nu har jag spelat Settlers 7 i ungefär 12 timmar och jag har ännu inte hunnit halvvägs i kampanjen och jag har heller inte hunnit testat multiplayer eller skirmish heller för den delen. Så att det finns mycket att göra i det här spelet är något som är sant. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att det fanns lite flirtar från Settlers 2-tiden. Jag måste få ändra mig lite där. Spelet andas Settlers 2 på 2010-talet rakt igenom. Det är lite annorlunda mekanik bakom spakarna med det här spelet är verkligen Settlers 2 i dag! Jag känner mig som 12 år igen och vill bara spela vidare hela dagen. Och det skulle jag gjort om jag inte vore vuxen och hade andra saker som måste göras

Det första som slår en när man startar upp spelet och när man skall placera ut sina första byggnader är att det fungerar lite annorlunda. Alla byggnader tillhör en huvudbyggnad. Så det finns tex en byggnad som är som en hubb där du kan sätta på tre “gamla” byggnader. Så en sådan huvudbyggnad innehåller alltså tex en träplanterare, en såg och en skogshuggare. Sedan är den byggnaden fullbyggd och du får bygga en ny sådan huvudbyggnad. Det här tar en liten stund innan man blir vän med och innan man gillar hur det fungerar. Resurshanteringen är på sina ställen något förenklat sedan tidigare Settlersspel. Du har inte en hammare, en såg osv som verktyg utan du har en tool som går till alla dessa yrken. Det förenklar men tar egentligen bara bort en tidigare jobbig micromanagment som jag i dag inte har tid att sitta och pilla med.

De som har spelat Settlers 5 kommer känna igen de zonerna som kartan är indelad i. Istället för att man bygger torn som tar över en viss mark så finns färdiga zoner med ett torn på plats redan. Dessa tar man över på gammalt Settlers 2 vis genom att markera att soldaterna skall anfalla. Så inget RTS-tjaffs med att man styr gubbarna själva vilket fallet var i Settlers 5. Alla sådana torn kan sedan uppgraderas för att få större motståndskraft ifall man skulle vända ryggen till i några minuter. Man kan även förstärka dem med kyrkans män så att mina soldater i den zonen blir tåligare mot attacker (som en översatt guldfunktion från Settlers 1).

I kampanjen så vinner man kartan genom att få poäng. En karta kan man tex vinna genom att få 5 poäng. Dessa poäng samlas ihop genom att tex ha fler soldater än sina motståndare, ta över en viktig punkt på kartan osv.

En sak till, spelet är övergudomligt vackert! Jag kör på fullt kräm på alla effekter utom AA och det flyter på riktigt bra. Min burk är drygt 2.5 år gammal. Förvisso var det en toppburk på den tiden men det har hänt en hel del sedan dess

Nu undrar givetvis en hel drös angående det beryktade DRM:et som spelet är förgiftat med. Jag har faktiskt inte ens märkt av att det lilla Ubisoft-programmet har legat i bakgrunden och körts. Det har inte varit några avbrott i spelet alls och då har jag ändå en ganska ostabil ComHem-anslutning som brukar hänga upp sig ett par gånger om dagen i korta stunder (5-10 sek). Kanske kan vara en tolerans på korta stunder?

De som kommer över DRM:et och vill ha ett sjukt bra och roligt spel som säkert kommer ge fler timmar än något Final Fantasyspel kan ge gör helt rätt i att investera i Settlers 7! Jag menar, hur billigt är egentligen inte 369 kronor för ett nytt spel som bara kampanjen gissningsvis räcker i över 30 timmar? Skönt för oss som köpt konsolspel ett tag att komma ifrån 600 spänn

Det låter kanske som en dålig titelstöld av World of Warcraft men så är icke fallet. I morgon släpps Settlers 7 och i och med det släppet så tänkte jag uppmärksamma det som jag en gång i tiden gav Settlerscommunityt. Det hela började redan 1997 då Settlers 2 var sedan ett tag ute och vi alla väntade på Settlers 3. Då skapade jag grunden till vad som nästa år skulle bli webbsidan World of Settlers. Min tanke med sidan var att den skulle bli den största och mest innehållsrika sidan om hela spelserien Settlers. Jag behövde dock hjälp för att driva sidan och hjälpen kom i från min kusin som också var ett hängivet fan av Settlers. Vi samlade alla nyheter vi kunde hitta på nätet och packeterade alla kartor med bild och information.

På den här tiden var dynamiska webbsidor ännu något som inte nått min medvetenhet och inte heller begreppet databaser. Sidan uppdaterade vi med ett program som hette Luckmans Webedit 3.1. En texteditor där vi uppdaterade index.html manuellt med nya nyheter och flyttade den sista nyheten till ett arkiv. På så sätt en manuell wordpressblogg Vi lade olika dagar efter när vem av oss skulle gå ut på nätet och leta efter nyheter. Det kostade ju pengar att surfa på den här tiden (förutom den fasta kostnaden alltså). Och att tanka hem kartor på någon mb var ett stort projekt, för att inte tala om att tanka upp den sedan på vår server.

Sidan kom i ett antal olika utföranden med den sista och slutgiltliga layouten i bilden längst ner i inlägget. Sidan levde till september 1999 då den gick i graven på grund av att jag och min kusin var trött på att driva sidan på det här tidsödslande sättet. Sidan hade som bäst ungefär 1000 besökare om dagen vilket jag anser är väldigt mycket för att vara 1999 och att spelet i sig inte var Quake eller något annat storspel. Det var en smal sida med inte så jättemånga konkurrenter. Och när vår största konkurrent Settlers 3 Village gick i graven så hade jag nått mitt mål att bli den största Settlerssidan på nätet.

Och det är med ett stort leende som jag tittar tillbaka på koden och sidorna vi hade igång. Jag är glad att allt som gjordes då finns sparat på min hårddisk. Det är som att gå tillbaka och spela ett gammalt spel man spelade som ung när man går igenom alla texter och nyheter man har skrivit med åren.

Jag var väldigt stolt när vi kom med i en kortrecension i Internet World. Där fick vi betyget 7/10 vilket jag var väldigt nöjd med. Det som drog ner betyget var att språket på sidan var aningen mycket svengelska vilket jag personligen får ta på mig då jag verkligen är urusel på engelska. Jag hade dock en person i Australien som hade tagit kontakt med mig över ICQ och ville hjälpa mig med att “översätta” mina halvtaskiga texter. Han var ett Settlersfan i 50-årsåldern vilket får anses som ganska ovanligt på den tiden att 50-åringar spelade datorspel. Tyvärr gick han bort i cancer någongång under 1999 då jag fick beskedet av hans son som kontaktade mig över ICQ. Jag har fortfarande kvar ICQ-loggarna från vårt sista samtal och det ger mig rysningar att läsa igenom dem nu 11 år senare.

I morgon släpps som sagt Settlers 7 och efter att ha testat demot i ett par timmar så känner jag att de flörtar lite med Settlers 2. Dock känns det inte som att de når riktigt ända fram, men det känns som en klar förbättring sedan Settlers 5 som vi inte ens vill nämna. Så nu hoppas jag att spelet dyker upp i brevlådan i morgon.

Är Final Fantasy 13 ett riktigt Final Fantasy? Det är frågan som många som spelat spelet ställer sig och andra. Vi som gillar spelet måste då försvara oss och vårt spel som vi älskar. Ja, älska må vara ett stort ord men när man använder det i spelsammanhang så får det en liten mindre betydelse än i verkliga livet och visst tycker jag att man kan använda ordet när det kommer till spel som är fullständigt fulländade. Final Fantasy 13 är ett sådant fulländat spel. Andra spel som har uppnått den statusen i mina ögon är Final Fantasy 7, Benefactor, Civilization, Settlers, Doom, Dungeon Keeper och ett par till.

Det är alltså inga små spel som jag kvalar in till de här allra största någonsin. Jag har spelet Final Fantasy 13 i lite drygt 21 timmar nu och jag har nog precis passerat det här stället som alla säger är där “tutorialen” slutar och det roliga spelet börjar. Jag vet inte om det är så dock, men efter att ha läst lite om vad som händer precis i den övergången så tror jag mig är rätt ute. Så med det sagt, så har jag alltså gett Final Fantasy 13 min kärleksförklaring innan det bästa ens har börjat. Det här gör mig givetvis ännu mer upprymd och enda anledningen att jag sitter här istället för i soffan var bara för att jag var tvungen att skriva av mig från mina känslor.

Det är som en riktigt bra film som man inte kan dela med sig av sina känslor då man sitter hemma själv och spelar. Samtidigt förstår jag om min fru inte skulle orka med att sitta bredvid och titta på en kanske 50 timmars lång film, eller vad nu spelet kommer ta att klara.

Som kanske en del av Er vet så har jag spelat World of Warcraft i 5 år. Dock ganska nyligen fick jag av ekonomiska och tidsmässiga själ lägga det där åt sidan (för ett tag iaf). Så jag har saknat det taktiska tänkandet och de ibland riktigt svåra bossarna från Blizzards mästerverk. Helt plötsligt gör jag inte det längre. Bosstriderna i Final Fantasy 13 är något in i hästväg underbara. De kan ta upp åt 15-20 minuter att klara och det gäller att inte trycka fel en ända gång för då är det bara att starta om striden från början.

Och det är bara mig själv jag har att skylla på i fall “vi” skulle wipea. Nä, utmaning saknar spelet knappast, och jag blev ganska svettig efter senaste bossen jag mötte. Fick nog nöta den en 10 gånger innan jag fick ner den. Alltså, seriöst, nu vill jag inte skriva vidare, nu sticker jag till soffan igen! Skall bara slänga in en tvätt i tvättmaskinen också och sen blir det åka av!

1. Civilizationserien
Kan inte välja ut en av delarna då alla är sjukt bra. Återspelningsvärde från en annan planet.

2. Settlers 1
Magiskt spel som gett mig mängder av nöje, speciellt i tvåspelarläge på samma dator med var sin mus!

3. Heroes of Might and Magic 2
Även här var det tvåspelarläget på samma dator som gjorde det hela magiskt.

4. Benefactor
DICE bästa spel någonsin! Kommer de någonsin överträffa det? Som det ser ut nu med alla Battlefieldspel har jag svårt att tro det.

5. Doom 1 & 2
Enda spelet som fått mig att punga upp 13000 kronor för en dator enbart för grafikens skull. Och då hade datorn varken ljudkort, cd-läsare eller något annat sådant lyx

6. Quake 1
Även här är det ren och skär ID-magi som gäller Underbart, läs gärna min post http://www.aftonstjaerna.se/blogg/?p=144 för att se hur du kan spela igenom det med asläcker grafik

7. Heretic 1
Min första ingång till LAN-spel. Helt sjuk känsla första gången man mötte en annan riktig människa som satt på en annan dator precis bredvid.

8. Ameircan McGees Alice
Underbar värld som jag faktiskt fick lite tillbakablickar av i Batman: AA

9. Warcraft 2
Det bästa RTS:et någonsin?

10. Speedball 2
Att ingen har lyckats göra ett sådant här snabbt, roligt spel i samma anda som Speedball 2 är för mig underligt.

Fler topplistor hittar du hos http://xboxflickan.se/