Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.

Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.

Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.

Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?

Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.

En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.

Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.

I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.

Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.

Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.

Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.

Jag fick mig en liten tankeställare härom dagen när jag skrev en tweet om den kommande doomklonen Duke Nuken Forever. Jag reflekterade inte direkt över det då innan jag fick påbackning om vad jag menade med doomklon. För mig är det ganska naturligt vad en doomklon är. Det är ett spel där man rör sig i tre dimensioner, oftast med ett vapen i handen. Men det stannar inte där, doomklon är/var ett mycket bredare uttryck än vad dagens motsvarighet FPS är.

Och för att Ni inte ska tro att det är något uttryck som jag själv har hittat på så kan jag bara säga att doomklon var ett väl vedertaget genrebeskrivande ord i både svensk och utländsk spelpress under mitten av nittiontalet. Men även spel som Descent och Quarantine gick i genren doomkloner.

Det här är givetvis det största erkännandet en spelstudio någonsin kan få. Att en hel genre blir uppkallad efter deras spel. ID Software var på den här tiden helt klart före alla andra spelstudios. Så med all rätt tycker jag de kan ta åt sig denna äran.

Men jag funderade även vidare lite på vad det kan finnas för andra spel som har satt namn på en hel genre. Det var svårt att komma på några direkta kandidater. @Thermoptic hintade om Qix och tetriskloner kanske varit ett vedertaget begrepp någon gång. Personligen har jag själv aldrig använt mig av de begreppen, men kanske har det varit så?

Det närmaste jag kommer är att man kallat spel som Benefactor för Lemmingsliknande, men det har aldrig varit en lemmingsklon. Inte heller storspel som Super Mario Bros har någon gång slått tillbaka plattformsspel i förmån till mariospel/mariokloner.

Jag tror att doomkloner som vedertaget namn dog någonstans vid släppet av Quake 1, men det fick i alla fall leva i ungefär tre år. Jag kan komma på mig själv i bland, speciellt när jag pratar, att jag säger doomklon om någon ny fps som är på väg. I skriven form blir det dock mer sällan, även om jag tycker doomklon är ett lite mysigare sätt att beskriva en genre som fick mig att sälja min Amiga (ångern som ligger kvar än i dag är stor!) i förmån för en 486 som kunde driva Doom 1.

Det låter kanske som en dålig titelstöld av World of Warcraft men så är icke fallet. I morgon släpps Settlers 7 och i och med det släppet så tänkte jag uppmärksamma det som jag en gång i tiden gav Settlerscommunityt. Det hela började redan 1997 då Settlers 2 var sedan ett tag ute och vi alla väntade på Settlers 3. Då skapade jag grunden till vad som nästa år skulle bli webbsidan World of Settlers. Min tanke med sidan var att den skulle bli den största och mest innehållsrika sidan om hela spelserien Settlers. Jag behövde dock hjälp för att driva sidan och hjälpen kom i från min kusin som också var ett hängivet fan av Settlers. Vi samlade alla nyheter vi kunde hitta på nätet och packeterade alla kartor med bild och information.

På den här tiden var dynamiska webbsidor ännu något som inte nått min medvetenhet och inte heller begreppet databaser. Sidan uppdaterade vi med ett program som hette Luckmans Webedit 3.1. En texteditor där vi uppdaterade index.html manuellt med nya nyheter och flyttade den sista nyheten till ett arkiv. På så sätt en manuell wordpressblogg Vi lade olika dagar efter när vem av oss skulle gå ut på nätet och leta efter nyheter. Det kostade ju pengar att surfa på den här tiden (förutom den fasta kostnaden alltså). Och att tanka hem kartor på någon mb var ett stort projekt, för att inte tala om att tanka upp den sedan på vår server.

Sidan kom i ett antal olika utföranden med den sista och slutgiltliga layouten i bilden längst ner i inlägget. Sidan levde till september 1999 då den gick i graven på grund av att jag och min kusin var trött på att driva sidan på det här tidsödslande sättet. Sidan hade som bäst ungefär 1000 besökare om dagen vilket jag anser är väldigt mycket för att vara 1999 och att spelet i sig inte var Quake eller något annat storspel. Det var en smal sida med inte så jättemånga konkurrenter. Och när vår största konkurrent Settlers 3 Village gick i graven så hade jag nått mitt mål att bli den största Settlerssidan på nätet.

Och det är med ett stort leende som jag tittar tillbaka på koden och sidorna vi hade igång. Jag är glad att allt som gjordes då finns sparat på min hårddisk. Det är som att gå tillbaka och spela ett gammalt spel man spelade som ung när man går igenom alla texter och nyheter man har skrivit med åren.

Jag var väldigt stolt när vi kom med i en kortrecension i Internet World. Där fick vi betyget 7/10 vilket jag var väldigt nöjd med. Det som drog ner betyget var att språket på sidan var aningen mycket svengelska vilket jag personligen får ta på mig då jag verkligen är urusel på engelska. Jag hade dock en person i Australien som hade tagit kontakt med mig över ICQ och ville hjälpa mig med att “översätta” mina halvtaskiga texter. Han var ett Settlersfan i 50-årsåldern vilket får anses som ganska ovanligt på den tiden att 50-åringar spelade datorspel. Tyvärr gick han bort i cancer någongång under 1999 då jag fick beskedet av hans son som kontaktade mig över ICQ. Jag har fortfarande kvar ICQ-loggarna från vårt sista samtal och det ger mig rysningar att läsa igenom dem nu 11 år senare.

I morgon släpps som sagt Settlers 7 och efter att ha testat demot i ett par timmar så känner jag att de flörtar lite med Settlers 2. Dock känns det inte som att de når riktigt ända fram, men det känns som en klar förbättring sedan Settlers 5 som vi inte ens vill nämna. Så nu hoppas jag att spelet dyker upp i brevlådan i morgon.

1. Civilizationserien
Kan inte välja ut en av delarna då alla är sjukt bra. Återspelningsvärde från en annan planet.

2. Settlers 1
Magiskt spel som gett mig mängder av nöje, speciellt i tvåspelarläge på samma dator med var sin mus!

3. Heroes of Might and Magic 2
Även här var det tvåspelarläget på samma dator som gjorde det hela magiskt.

4. Benefactor
DICE bästa spel någonsin! Kommer de någonsin överträffa det? Som det ser ut nu med alla Battlefieldspel har jag svårt att tro det.

5. Doom 1 & 2
Enda spelet som fått mig att punga upp 13000 kronor för en dator enbart för grafikens skull. Och då hade datorn varken ljudkort, cd-läsare eller något annat sådant lyx

6. Quake 1
Även här är det ren och skär ID-magi som gäller Underbart, läs gärna min post http://www.aftonstjaerna.se/blogg/?p=144 för att se hur du kan spela igenom det med asläcker grafik

7. Heretic 1
Min första ingång till LAN-spel. Helt sjuk känsla första gången man mötte en annan riktig människa som satt på en annan dator precis bredvid.

8. Ameircan McGees Alice
Underbar värld som jag faktiskt fick lite tillbakablickar av i Batman: AA

9. Warcraft 2
Det bästa RTS:et någonsin?

10. Speedball 2
Att ingen har lyckats göra ett sådant här snabbt, roligt spel i samma anda som Speedball 2 är för mig underligt.

Fler topplistor hittar du hos http://xboxflickan.se/