Tänkte så här innan jag går och lägger mig för dagen även presentera sex nya bloggar som jag lagt till under länkar. De här bloggarna är de som varit med i Spel-Malmers projekt om Årets Spel 2010 som jag inte har länkat till tidigare. De är alla väl värda att besöka och i vissa fall förstår jag inte varför jag inte länkat till dem tidigare. Men bättre sent än aldrig!

Bloggnoid
En underbar blogg som tipsar om många bra spel som annars skulle gå en förbi. För de som har fått nog av Mass Effect 2 med andra ord

Munins skärvor
Mycket stilren och fin blogg som fick mig att köpa DeathSpank efter inlägget om årets nedladdningsbara.

teh n00b schoolbus
Helt ny bekantskap för mig innan Årets Spel 2010 som skriver både bra och intressanta inlägg.

Onlajn
En blogg som jag besöker väldigt ofta och det är nästan skam att jag missat haft med den på länklistan.

Spelografi
Ännu en ny bekantskap som jag stötte på första gången lite tidigare i höst när jag letade efter nya podcasts att lyssna på.

Spelvärldspareringar
Ganska ny blogg men med en “gammal” besättning i form av Sebastian som tidigare skrev på bloggen nukem.se som jag följde på den tiden.

Det är nu dags att runda av den här nedräkningen till det bästa spelet under 2010. Vi har nu kommit fram till julafton och spelet som slog alla andra på fingrarna. Jag tror att många som känner mig hade förväntat sig det andra stora Blizzardspelet här, nämligen Starcraft 2. Men det placerade sig precis utanför min topp 5 lista i förmån för de spelen jag räknat upp tidigare men även för det här fantastiska lilla spelet från Tyskland (andra spelet på topplistan från Tyskland).

Årets bästa spel alla kategorier heter The Settlers 7 – Paths to a Kingdom. Spelet är som säkert många vet ett RTS i en mysig medeltidsmiljö. Men till skillnad från andra RTS så ligger inte huvuddelen av spelandet på krigsföring mot andra, utan det hela handlar om byggande. Det är inte så olikt Anno 1404 som hade en expansion som kvalificerade in på fjärde placeringen av årets bästa spel här på bloggen. Skillnaden ligger dock i mysigheten och att Settlers inte är lika komplext och man låser inte in sig så mycket som man lätt gör i Anno-spelen där det materialet man skall ha alltid finns på en ö som man inte har tillgång till.

The Settlers har nu kommit i 7 utgåvor och även i den här serien (liksom Civilization) har jag följt med sedan första delen på Amigan. Jag har sett hur en av mina favoritspelserier har gått från att vara ett sjukt bra spel till att bli ännu bättre men för att därefter gå ner i en rejäl svacka. Och det är precis i den här svackan vi stod innan spel nummer 7 släpptes. För dem som är intresserade av att spela igenom de gamla spelen innan de ger sig i kast med sjuan bör hoppa över femman och sexan. De är riktigt usla och man mår dåligt när man ser att det faktiskt står Settlers på dem.

För några år sedan så släpptes dock The Settlers 2 10th anniversity och alla i Settlersvärlden fick en chock när de fick se att Blue Byte faktiskt kunde skapa riktigt bra spel. Jag vet inte, men jag tror att efter den succén med återutgivningen av Settlers 2 fick de verkligen höra att det var ett sådant här Settlers fansen ville ha. Sagt och gjort, tillslut kom spelet som tog Settlersserien tillbaka till de första spelen. Där glädjen och den speciella settlerskänslan infinner sig.

Det finns en stor anledning till att jag i det här inlägget trycker in mängder av bilder. Jo, för spelet är inte bara årets bästa spel, utan det är även det vackraste av dem alla som släppts i år. Det vann min bloggs grafikkategori på knockout. Och grafiken är ganska viktig i ett sådant här spel. För emellan att man satt sina settlers på att börja hyvla plankorna och hugga ner mer träd så är det just grafiken som talar. Man sitter och zoomar in på sina settlers för att se att dom sköter sig. Man njuter av att se sitt samhälle byggas upp och fungera.

Att få sitt samhälle att fungera är dock inte alltid det lättaste. Man behöver mängder av naturresurser för att få det att gå runt. Men det gäller att vara smart, att bygga en liten miniby i byn där dom helt och hållet sköter allt som har med skog och planktillverkning är ett bra tips. Att satsa på en massa sådana här småbyar som massproducerar vissa varor gör att ditt samhälle kommer att växa lite lättare. För det handlar även om transportion av alla varorna. Att frakta timmer över halva riket för att få ned dem till plankor är inget tidseffektivt tillvägagångssätt och ditt samhälle kommer att stanna upp då plankbristen sätter in sina spår. Och det är med liknande avvägande beslut som hela Settlers är uppbyggt runt. Du bestämmer hur bra ditt samhälle skall fungera. Är du dålig på att planera, så får du ett dåligt fungerande samhälle.

Men så finns det även dina fiender som du vill besegra för att de inte skall få ett bättre och finare samhälle än dig. Modellen man slåss på påminner väldigt mycket om den i The Settlers 3. Man väljer bara antalet soldater man vill anfalla med och klickar vart man vill anfalla och så sköter de resten själv. Inriktningen är som sagt inte på krig, men spelet har ändå en fullt fungerande krigsföringsmekanik som väl täcker de behoven man eventuellt har om man måste ta över en mark från en fiende. Ja, man kan ju inte låta sin granne ha det där fina berget fullt med guld i.

The Settlers 7 är en värdig vinnare av årets spel just eftersom det förmedlar en spelglädje som många spel i dag saknar. Det är ett hantverk som är skapat med kärlek och det lyser igenom och smittar av sig på den som spelar. The Settlers 7 ger mig kärlek och jag ger det kärlek. Det är en ömsesidig kärlekshistoria som kommer att pågå i hela dess livslängd. PCn behöver fler spel som det här för att sticka ut och bevisa att spel säljer bra även på PC. Vi behöver inte en massa multiplattformspel som är dåligt klonade, nä vi behöver bra spel som är skapade av PC-spelare som brinner för formatet. Från PC-spelare som älskar att spela på PC och vet vad som är unikt med plattformen och utnyttjar det till fulla. Tack Blue Byte och välkommen tillbaka i matchen!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Jag har vänt och vridit ett bra tag på den här kategorin. Skulle jag skriva ett inlägg om spel som fanns på konsol och hur mycket bättre de skulle bli på Pc? Nej, det hade varit för mycket konsol vs Pc-krig i det inlägget. Så istället för att skriva något om varför Pc’n är bättre än konsoler så tänkte jag skriva varför jag gillar Pc’n utan att blanda in konsoler överhuvudtaget. Det här inlägget är min kärleksförklaring till Pcn som spelmaskin. Och det är det enda inlägget i år som behandlar kärleken utan att slå ned på eventuella konkurrenter.

Jag började min spelkarriär som så många andra i min ålder med en NES som jag fick en julafton någon gång under 80-talet. Till den maskinen införskaffade jag mig hela 19 spel vilket var sjukt många i min bekantskapskrets. Mina kompisar var gröna av avund när de kom hem till mig för att testa det senaste häftigaste spelet till mitt NES. Därefter köpte jag min första dator, en Amiga 500+ som jag nu så här i efterhand hyllar som världens bästa spelmaskin genom tiderna. Men jag var fortfarande sugen på att spela Mario så det fick bli en SNES för att fylla det tomrummet.

Därefter kom dagen som ändrade mitt liv för alltid. Jag var hemma hos en kompis som nyligen hade köpt en PC. En Compaq Presario hette datorn och var nog det häftigaste jag hade sett. Det var en inbyggd maskin som inte är helt olik Apples iMac. Den hade en 486 processor som snurrade i hutlösa 33 mhz. Min kompis visade mig ett sharewarespel som hette Doom. Efter det var aldrig min Amiga som den en gång var. Så i en svag stund (så här i efterhand) så sålde jag min älskade Amiga med skärm och massa tillbehör så att jag kunde få råd att köpa en PC. Min första PC som Ni ser på bild här var en Packard Bell med 50 mhz (jag var ju tvungen att bräcka polaren). Den hade varken ljudkort eller cd-läsare (bilden är tagen något år senare då jag köpte en cdläsare för 2500 kr) men kostade ändå 13000 kronor. Jag kunde nu spela Doom på den och lyckan var gjord!

Men åren gick och min kusin hade införskaffat en Pentium 75 mhz som utklassade min sega dator med 4 mb RAM som jag trots det lyckades köra Windows 95 på. Jag var tvungen att göra något, så jag åkte och köpte en Pentium 150 som bräckte kusinens dator rejält. Nu kunde jag äntligen spela Fifa 96 som jag hade köpt ett par månader innan jag ens kunde spela det. Det hade legat och retat mig i hyllan så länge nu.

Nu hade min granne som då arbetade i en datorbutik fått hem något helt fantastiskt som jag bara var tvungen att komma över för att se. I hans burk körde han något som hette Voodoo och som skulle göra grafiken helt sjukt snyggt. Jag från att ha spelat Doom 2 och Duke Nukem 3D till att se hans dator spela upp introsekvensen i Unreal och jag var än en gång helt såld över hur det var möjligt att skapa något så glänsande vackert. Han fick hjälpa mig bygga ihop en dator som den här gången blev en Pentium 2 450 mhz med ett voodoo 2 kort i. Nu var lyckan ännu en gång gjord. Ja, varje gång en sådan här övergång skedde så kändes det som att man inte kunde göra något som var snyggare.

Jag kan väl ärligt talat säga att efter jag fick uppleva Voodoo 2 kortet i min dator har jag inte varit med om den otroliga revolution i grafisk framställning på en dator. Jag syftar på skillnaden före och efter. Därefter har det bara gradvis blivit snyggare och snyggare. Men den stora chocken kom aldrig igen. Därefter har jag kört Pentium 3, Pentium 4, Amd 64, Core2duo och dagens i7a.

Men jag har aldrig slutat älska det jag älskar med PCn. Nämligen att den är min och jag har byggt ihop den helt själv. Visst byggde jag inte min första 486a själv men jag satte in ljudkortet och Cd-läsaren själv och det var stort för en 13 åring att lyckas med (tyckte jag då iaf). Den känslan när man byggt ihop och första gången sätter på den och bara hör hur fläktarna går i gång ger mig gåshud.

Jag var aldrig den populära personen i klassen under min uppväxt. Jag hade aldrig jättemånga kompisar utan min kompis var ofta min dator. I bland kanske jag umgicks lite för ofta med den och på så vis försummade eventuella kompisar och kärlekar. Ja, jag hade på min 20-års dag aldrig ens kramat en jämnårig person av motsatt kön, kyssar och annat var inte ens med i bilden. Jag var för innesluten i mig själv och mitt datorspelande som jag älskade. Nu såhär i efterhand när jag är lyckligt gift och med världens underbaraste dotter kan jag erkänna att det var så här för mig. Men trots det så minns jag tillbaka på den här tiden som den bästa i mitt liv. Men det bästa är att PCn och mitt lyckliga nutida liv är inget jag behöver längta tillbaka till, utan jag har det ständigt runt omkring mig, och jag älskar varje dag utav det.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets sportspel är en uppdatering av vad som var förra årets sportspel för mig. Och det är tydligt att det inte är något annat sportspel som klarar av att slå ner den här mastodonttiteln från tronen. I den här kategorin ingår dock även bilspel, även om man som mig anser att innehåller sporten ingen boll/puck/fjäder eller liknande så är det ingen sport utan en idrott alternativt miljöförstörning. Men det är en annan diskussion och den hade jag inte tänkt ta upp här nu.

Årets sportspel är enligt mig Fifa 11. Det som EA Sports gör med den här serien varje år är ren magi. Det känns som ett helt nytt spel varenda uppdatering och de som säger att man lätt kan hoppa över något år och bara köpa vartannat  Fifaspel vet inte vad de pratar om. Det är precis samma sak som att man kan hoppa över vartannat CoDspel eller vartannat Halospel och så vidare.

Den största nyheten det här året är att passningssystemet är helt omdesignat. Man har i princip 100% kontroll på sina passningar nu. Att ha kontroll innebär dock här inte att fler passningar går till rätt mottagare. Nä, innan man lär sig så kommer fler passningar än någonsin att slås fel. Det som jag menar med kontroll är att du kan slå passningarna precis så hårt eller löst som du vill. Det finns ingen färdig hastighet på bollen som uppnås enbart genom att trycka på passningsknappen. Nu måste du avgöra hur hårt du vill slå passningen också genom att hålla inne knappen eller släppa den snabbt.

Det innebär att spelet känns mer riktigt och att det inte längre går att träna in ett anfall som ser exakt likadant ut varenda gång. Misstagen är fler men även de olika sätten att göra mål på är fler. Ett steg närmare verkligheten men med fingertoppskänslan att ha kvar en hel del action så att det inte blir för mycket en simulator utav det. Nä, då är det roligare själv att ta med sig bollen ut på gräsplätten utanför och kicka själv

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets bil/sportspel’: Aftonstjaerna, BitGarden, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Pixelviking, Savepunkt, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Årets ögonblick är något som är väldigt personligt. Det är något som är svårt att uppleva igen och det är svårt att överföra ögonblicket till någon annan. Jag kan bara försöka förklara känslan som jag fick den här kalla höstdagen i november.

Ögonblicket utspelade sig i spelet Fifa 11 till Playstation 3. En del har hört mig tala om den här turneringen jag och några kompisar har men för att bygga upp stämningen lite så drar jag den en gång till. Det är nämligen så att jag och 7 kompisar 4 gånger om året går samman och spelar en turnering i Fifa. Vi är 2 federationer med 4 lag i varje från 2 olika små städer någonstans i Sverige. Vi köper och säljer riktiga spelare mellan lagen som vi byggt upp under ett par år nu. Alla spelare som ingen äger i sitt lag finns som free transfer och öppen för vem som helst att köpa in till sitt lag. Dock får ett lag innehålla max 25 spelare. Så det gäller att ha stenkoll på vilka nya unga spelare som gör bra ifrån sig under ett år så att man kan lägga beslag på dem inför nästa upplaga av Fifa då de antagligen har fått ny bättre stats. Därför var det extra roligt att jag fått tag på både Özil och Affeley efter sommarens VM.

Åter till själva ögonblicket. Jag har under våra turneringar inte kommit speciellt bra till rent placeringsmässigt utan brukar åka ut direkt i kvartsfinalen och hamna antingen sjua eller åtta. Men den här gången var det annorlunda. Jag vann min kvartsfinal för att senare i semifinalen slå ut våra motståndares absolut bästa spelare. Genom den vinsten så vann hela min stad den turneringen eftersom en av min egens stads spelare väntade på mig i finalen. Jag förlorade finalen med 1-2 men det gjorde absolut ingenting. Mina värvningar hade slått väl och lyckan var gjord.

Det är tillfällen som det här som får en att uppskatta TV-spel över många andra sysselsättningar. Resterande månader vi inte träffas och spelas använder vi för att köpa och sälja spelare. Vi förfinar vår uppställning och kör träningsmatcher mot varandra. Vi eggar varandra på vårt egna forum och triggar en liten låtsashatstämning inför varje ny turnering. Att få drömma sig bort så här och verkligen tro att man är tränare för ett av världens bästa fotbollslag med spelare som Villa och Torres i sin uppställning är helt underbart. Jag älskar TV-spel!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets ögonblick’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Xboxflickan & Nikke.

Precis som titeln avslöjar så har jag nu klarat av Gothic 4. Det tog mig ungefär 15 effektiva timmar att dra igenom. Satt kanske 20 timmar totalt med allt jag fick göra om efter att ha dött ett antal gånger. Spelet i sig är bedårande vackert, det är inget snack om den saken. Men det viktigaste är ju ändå spelkänslan och den är också helt ok måste jag säga. Den är inte 100% men inte långt ifrån. Måste även tillägga att jag spelat spelet på PC så att inte alla konsoldiggare tror att spelet är lika vackert och lika bra kontrollerat på konsol

Spelet skulle jag beskriva som en Oblivionklon fast med bättre spelkänsla. Du kommer dock inte ifrån questandet att det skall dödas 16 gubbar här och 4 där. Det är inte jättemycket sådant och efter ett tag lade jag ner att göra exakt som alla ville utan sprang på mot huvudmålet istället.

I jämförelse med det andliga Gothic 4, alltså Risen, är det ett betydligt bättre spel på alla punkter. Så om du står och väljer mellan dessa så behöver du inte fundera längre.

Jag känner att på senare tid har jag inte längre lika mycket tid att lägga på spelandet vilket är synd. Fast att jag bytt bort det mot att umgås med min dotter är knappast något jag ens funderar på att ångra. Men med tiden så hoppas jag att jag kommer kunna spela fler än ett spel åt gången vilket har varit fallet de här senaste veckorna. Då blir man samtidigt lite trött på spelet, men envis som man är så kan man inte riktigt släppa det ändå.

Nu ser hösten ganska svag ut i spelsammanhang så det kommer nog bli en hel del Civ 5, Fifa 11 och retrospel på Amigan fram till, ja Rage kanske?

Tänkte sätta samman en liten lista med de spelen som jag ser fram emot mest inför hösten. Jag gjorde som bekant en lista med vårens mest efterlängtade i vintras, och jag tänkte följa upp den med ett inlägg om vilka av de spelen som jag tillslut faktiskt köpte och gillade. Men det kommer lite senare, nu till den här listan istället.

Civilization 5 (PC)

Bara nämner det då det är det mest självklara köpet i höst, resten finns att läsa i mitt inlägg från förra veckan.

Gothic 4 – Arcania (PC)

Jag har aldrig spelat något av föregångarna men när jag spelade demoversionen av Risen så blev jag förälskad i miljöerna trots att själva spelkänslan inte var på topp. Så medans jag väntar på att det skall bli en rea på Risen så drömmer jag mig bort i miljöerna från Gothic 4. Så egentligen vet jag inte mer om det här spelet än att jag hoppas att det ger mig samma känsla som Morrowind en gång gav mig men som Oblivion totalt förstörde.

Fifa 11 (PS3)

Redan förbokat och betalt så att detta spel kommer att bli ett av höstens mest spelade finns ingen tvivel om. Eftersom jag och sju andra polare går in seriöst och håller i fyra Fifa-turneringar om året där vi utmanar varandra med massa annat skoj runtomkring så gäller det att vara med från början. Har mina spelare gått upp i stats eller ner? Var Özil en bra värvning eller inte?

Medal of Honor (PC)

Jag anser att Medal of Honor : Allied Assault är ett av de bästa FPS:en som någonsin skapats. Det är även ett av de få fps:en som jag har spelat igenom singleplayerdelen mer än en gång. Efter första spelet så dog dock serien och har ännu inte kommit igen. Det hoppas jag dock skall ändras i och med höstens spel.

Fable 3 (Xbox 360)

Jag älskar absolut allt som Peter Molineux skapar. Fable 3 ser jag framemot men är lite kluven om jag skall köpa det på Xboxen eller PC’n. Köper jag det till PC’n så får jag ju alla dess fördelar med bättre grafik, bättre spelkontroll och billigare pris men om jag förstått rätt så släpps inte PC-versionen förrän första kvartalet 2011. Och då är frågan om jag orkar vänta så länge

Ja, det var väl ungefär de spelen som jag ser framemot nu under hösten. Ser kanske inte lika bra ut som i våras men det är kvaliteten som räknas och den lär Sid Meier se till att hålla uppe så att det räcker och blir över för de andra spelen i fall de skulle misslyckas med att göra mig glad.

Jag skall försöka få tid att skriva ett inlägg i morgon om de spelen som jag strukit på den här listan och varför de inte är med längre.