Jag har nu kört igenom det två banor långa, eller kanske korta demot till det mycket efterlängtade? spelet Duke Nukem Forever. Tänkte bara delge er lite vad jag tycker om det här nygamla spelet. Duke Nukem 3D behöver nog knappast någon presentation, men kort och gott älskade jag det när det kom för drygt 15 år sedan. Det var häftigt, modigt och coolt tyckte jag då. Sedan var det helt sjukt underbart i multiplayer med en massa nya funktioner så som bomben med fjärrutlösaren.

Men sen har vi det här pubertala innehållet som Duke drar med sig i hans fotspår. Då när det begav sig var jag just 15 år och var antagligen precis rätt målgrupp för spelet. Men inte ens då tyckte jag att de bitarna tillförde något. Visst, det kändes lite förbjudet, men det var mest jobbigt att behöva titta på allt snusk. Med det sagt så sitter jag nu här igen med årets upplaga av Duke Nukem. Snusket är kvar, men jag har åldrats och är nu 31 år och fortsätter titta på det här. Jag tycker det fortfarande är lika jobbigt att se på det.

Det som jag däremot har fått sedan senast är vetskapen om vad allt det här betyder. Det handlar om den förlegade kvinnosynen som 3D Realms och Gearbox visar upp i och med det här spelet. Jag tycker att Duke trampar över på ett antal ställen under demot redan och har svårt att tänka mig att det kommer att bli mindre i det färdiga spelet. För visst, samtidigt som jag har sett fram emot det här spelet ganska länge nu, drar det mig rejält emot tack vare de här fjanterierna.

Där Bulletstorm ändå gjorde det med glimten i ögat, där Mafia 2 totalt gjorde bort sig, hamnar Duke Nukem, om möjligt ännu längre bort än Mafia 2. Men, jag är kluven, för det känns som att Gearbox försöker ha glimten i ögat, och det funkar på ett antal ställen. Men på vissa ställen går det, som sagt, alldeles för långt.

Om jag bortser från allt snusk i spelet så tyckte jag ändå att det var ett ok spel. Spelkänslan var helt ok, grafiken var något suddig tyckte jag, men ändå helt ok. Givetvis är det mycket nostalgi att få se de gamla fienderna och de gamla vapnen igen. Skulle det inte vara för allt snusk, så skulle nostalgin tillsammans med känslan av att det är ett ok spel göra att det var ett självklart köp. Nu är det inte så längre.

Jag har vänt och vridit ett bra tag på den här kategorin. Skulle jag skriva ett inlägg om spel som fanns på konsol och hur mycket bättre de skulle bli på Pc? Nej, det hade varit för mycket konsol vs Pc-krig i det inlägget. Så istället för att skriva något om varför Pc’n är bättre än konsoler så tänkte jag skriva varför jag gillar Pc’n utan att blanda in konsoler överhuvudtaget. Det här inlägget är min kärleksförklaring till Pcn som spelmaskin. Och det är det enda inlägget i år som behandlar kärleken utan att slå ned på eventuella konkurrenter.

Jag började min spelkarriär som så många andra i min ålder med en NES som jag fick en julafton någon gång under 80-talet. Till den maskinen införskaffade jag mig hela 19 spel vilket var sjukt många i min bekantskapskrets. Mina kompisar var gröna av avund när de kom hem till mig för att testa det senaste häftigaste spelet till mitt NES. Därefter köpte jag min första dator, en Amiga 500+ som jag nu så här i efterhand hyllar som världens bästa spelmaskin genom tiderna. Men jag var fortfarande sugen på att spela Mario så det fick bli en SNES för att fylla det tomrummet.

Därefter kom dagen som ändrade mitt liv för alltid. Jag var hemma hos en kompis som nyligen hade köpt en PC. En Compaq Presario hette datorn och var nog det häftigaste jag hade sett. Det var en inbyggd maskin som inte är helt olik Apples iMac. Den hade en 486 processor som snurrade i hutlösa 33 mhz. Min kompis visade mig ett sharewarespel som hette Doom. Efter det var aldrig min Amiga som den en gång var. Så i en svag stund (så här i efterhand) så sålde jag min älskade Amiga med skärm och massa tillbehör så att jag kunde få råd att köpa en PC. Min första PC som Ni ser på bild här var en Packard Bell med 50 mhz (jag var ju tvungen att bräcka polaren). Den hade varken ljudkort eller cd-läsare (bilden är tagen något år senare då jag köpte en cdläsare för 2500 kr) men kostade ändå 13000 kronor. Jag kunde nu spela Doom på den och lyckan var gjord!

Men åren gick och min kusin hade införskaffat en Pentium 75 mhz som utklassade min sega dator med 4 mb RAM som jag trots det lyckades köra Windows 95 på. Jag var tvungen att göra något, så jag åkte och köpte en Pentium 150 som bräckte kusinens dator rejält. Nu kunde jag äntligen spela Fifa 96 som jag hade köpt ett par månader innan jag ens kunde spela det. Det hade legat och retat mig i hyllan så länge nu.

Nu hade min granne som då arbetade i en datorbutik fått hem något helt fantastiskt som jag bara var tvungen att komma över för att se. I hans burk körde han något som hette Voodoo och som skulle göra grafiken helt sjukt snyggt. Jag från att ha spelat Doom 2 och Duke Nukem 3D till att se hans dator spela upp introsekvensen i Unreal och jag var än en gång helt såld över hur det var möjligt att skapa något så glänsande vackert. Han fick hjälpa mig bygga ihop en dator som den här gången blev en Pentium 2 450 mhz med ett voodoo 2 kort i. Nu var lyckan ännu en gång gjord. Ja, varje gång en sådan här övergång skedde så kändes det som att man inte kunde göra något som var snyggare.

Jag kan väl ärligt talat säga att efter jag fick uppleva Voodoo 2 kortet i min dator har jag inte varit med om den otroliga revolution i grafisk framställning på en dator. Jag syftar på skillnaden före och efter. Därefter har det bara gradvis blivit snyggare och snyggare. Men den stora chocken kom aldrig igen. Därefter har jag kört Pentium 3, Pentium 4, Amd 64, Core2duo och dagens i7a.

Men jag har aldrig slutat älska det jag älskar med PCn. Nämligen att den är min och jag har byggt ihop den helt själv. Visst byggde jag inte min första 486a själv men jag satte in ljudkortet och Cd-läsaren själv och det var stort för en 13 åring att lyckas med (tyckte jag då iaf). Den känslan när man byggt ihop och första gången sätter på den och bara hör hur fläktarna går i gång ger mig gåshud.

Jag var aldrig den populära personen i klassen under min uppväxt. Jag hade aldrig jättemånga kompisar utan min kompis var ofta min dator. I bland kanske jag umgicks lite för ofta med den och på så vis försummade eventuella kompisar och kärlekar. Ja, jag hade på min 20-års dag aldrig ens kramat en jämnårig person av motsatt kön, kyssar och annat var inte ens med i bilden. Jag var för innesluten i mig själv och mitt datorspelande som jag älskade. Nu såhär i efterhand när jag är lyckligt gift och med världens underbaraste dotter kan jag erkänna att det var så här för mig. Men trots det så minns jag tillbaka på den här tiden som den bästa i mitt liv. Men det bästa är att PCn och mitt lyckliga nutida liv är inget jag behöver längta tillbaka till, utan jag har det ständigt runt omkring mig, och jag älskar varje dag utav det.

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.

Jag skall fortsätta lite i mitt kall att berätta för världen varför PC’n är överlägsen vilken konsol som helst. Formeln för det här är: gammalt spel + open source + kärlek

Den formeln kan nämligen förvandla nedanstående Doom från 1994 med orginalgrafik

till den här högupplösta grafikfesten med riktig 3D! Att spela Doom 1 eller 2 i full HD-upplösning och alla dessa ljuseffekter är som att spela ett nytt spel. Att det går att titta både upp och ner gör att spelet känns lite mer 1997 och framåt

Allt det här är möjligt tack vare att John Carmack släppte källkoden till Doom-motorn fri. Det projektet som utvecklat den bäst anser jag vara Doomsday. Den stödjer båda Doomspelen samt Heretic och Hexen. Så gå in på deras sida och tanka ner Doomsday och även de addons som finns på sidan. Där finns de olika hirespaketen och även omsamplingar på allt ljud och musik så att det låter riktigt riktigt bra. Du behöver inte orginalspelet utan det fungerar med sharewareversionerna. Med det sagt så föredrar man ju givetvis hela spelet och eftersom det varit på rea ett antal gånger på Steam så har säkert en hel del det.

Och skulle du vara en sådan där konsolnisse som spelade Doom första gången på din Nintendo 64 finns det även en lösning för dig. Även om den inte inkluderar allt gott från addonsen från Doom 1,2 så har du ändå mycket att vinna. På doom2.net kan du nämligen tanka ner ett projekt som har återskapat samtliga banor från Doom 64.

Eftersom Duke Nukem Forever är på tapeten just nu så skall jag även tipsa om det paketet som gör om Duke Nukem 3D till nedanstående grafikfest.

De filerna du behöver till det här finns att hämta på duke4.net. Givetvis behöver du en kopia på orginalspelet också.

Jag tror säkert många skulle vilja återuppleva spel som Goldeneye och liknande stora fps-spel på konsol. Just i fallet med Goldeneye så kanske det var på gång dock, men man är beroende av utvecklarna och deras vilja och förmåga. På konsol fungerar alltså inte formeln jag gav er tidigare för det finns knappt något som heter open source och kärlek där. Något som finns är dock talesättet “money talks”…

Jag blev lite inspirerad av Svamprikets musiklista gjord av Tommy. Men jag tyckte det saknades något vitalt i en lista över spelmusik. I deras lista var det bara spelmusik tillhörande konsoler. Och det spelet som även finns på dator är multiplattform och finns även det på konsoler. Så här tänkte jag utan inbördes ordning lista fem av mina absoluta favoriter genom tiderna. Ja, vissa finns även på konsol men från början var de datorspel och det var även där på deras hemmaplan som jag upplevde dem.

Lotus Turbo Challenge 2 – Amiga

Vilket intro! Problemet med det här spelet var att man aldrig ville knappa sig vidare in i spelet utan fastnade varenda gång vid titeln. Spelet i sig tyckte jag var riktigt bra när det kom, dock var Lotus 3 snäppet vassare rent spelmässigt, men musikmässigt kom det aldrig i närheten.

Cannon Fodder – Amiga

Med en sjukt bra musiksnutt gjort på ett mycket humoristiskt sätt som bara sätter sig bak i huvudet och vägrar släppa. Än idag kan jag komma på mig själv stå i duschen och sjunga på refrängen.

Civilization 4 – PC

Jag tog upp den här musiken i inlägget med Civilizationserien. Samma effekt här som i Lotus Turbo 2. Man kommer aldrig in och spela. Istället höjer man volymen och bara insuper stämningen av den här vackra sången. Det är så här spelmusik skall användas, få igång en i den stämningen som spelet vill ge. Att den här sången ger en episka känslor och viljan att ta över världen råder ingen tvivel om. Jag lyssnar på den medan jag skriver här och hårstråna på armarna står upp och jag känner rysningar i hela kroppen. Ett nutida mästerverk!

Duke Nukem 3D – PC

Jag valde Megadeths version av den här som är sanktionerad av 3D Realms. Den är bara så sjukt bra och jag hoppas verkligen vi kommer att få se mera av vår kära Duke.

Simon The Sorcerer – Amiga

Min pappa tvingade mig att ta pianolektioner när jag var liten. Jag hatade det och lärde mig heller aldrig något vettigt. Kan spela typ Den blomstertid nu kommer om jag får ha noter. Men det är inte bättre än så och har heller aldrig varit. Den här melodin till Simon the Sorcerer var däremot en som jag envist försökte spela av och skriva ut noter till. För en som är relativt tondöv var detta en svår uppgift även om den halvt normalbegåvade tycker det är jätteenkelt då melodin är ganska simpel. Men den har en melodi liksom glassbilen som sätter sig på hjärnan.

Jag var bara tvungen att köpa det här spelet också. Tycker det osar kvalitet bakom det mesta id software tar i. Jag spelade föregångaren till det här spelet Doom RPG på min gamla SE W800 en gång i tiden. Då tyckte jag att det var det absolut bästa spelet på en mobiltelefon någonsin. Ja det var ju nästan på den tiden då snake var det häftigaste man kunde lira på en telefon.

Wolfenstein RPG spelas precis som sin föregångare. Man går ett steg för varje turné. Man skjuter ett skott för varje turné och sedan är det motståndarens tur. Kontrollerna är helt underbara och här borde faktiskt fler spel ta efter(host duke host nukem 3D hmmpf). Så för dig som gillar actionrpg, om man nu kan kalla detta för det så är det ett givet köp.

Nu är jag tillbaka i min sommarstuga. Denna gången har jag tagit med mig mitt Wii men har precis packat upp det så något spelande har det ännu inte blivit av. Jag är egentligen här av en annan anledning än att spela spel. Nämligen att skriva mitt sista arbete i skolan för terminen. Men, det kommer ju att bli timmar över för spelande också

Jag har ganska nyligen fått upp ögonen för ett omgjort Duke Nukem 3D,tacka 3d realms nedläggning för detta. R.I.P.

Nämligen http://hrp.duke4.net/index.php Duke Nukem 3D: High Resolution Pack vilket är ett paket med omgjorda texturer för originalspelet. Det ligger på mellan 400-500 mb och är väl värt en nedtankning. Det fungerar både till originalspelet och Atomic Edition. Hur det är med multiplayer vågar jag inte uttala mig om ännu. Har bara lirat de första 3 banorna än så länge. Så har Ni gamla Duke på några disketter där hemma, damma av dem, tanka ner det här paketet och spela!