En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.

Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.

Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…

I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.

Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!

Jag tänkte jag skulle hoppa på Emmys idé om att varje vecka posta ett inlägg i en speltriss. Det innebär i praktiken ett inlägg med tre bilder från något spelrelaterat tema som alla bloggar kör samma varje vecka. Den här veckan är det grönt som är temat. Jag har valt ut tre spel under temat som inte bara är gröna utan tre av mina absoluta favoritspel någonsin.

Den stackars gröna tentaclen från Day of the Tentacle var den snälla tentacklen som hjälpe mig mot den elaka lila tentaclen.

Lemmings var det första jag tänkte på när jag tänkte grönt spel. Självskriven i spelhistorien!

Sedan givetvis min bloggs egen husgud, Ben E Factor med hans gröna vackra onepeicedräkt

Det här är faktiskt ett av mina första spel som jag spelade på Amigan. Jag köpte det för att det såg ut lite som ett vanligt plattformsspel samt att det hade sjukt snygga bilder på baksidan av kartongen. Direkt när jag satte i gång det på min gamla Amiga märkte jag snabbt att det inte alls var ett plattformsspel av den skolan som jag trodde att det var. Jag ville ha ett spel som Super Mario Bros, inte ett pusselplattformsspel. Jag blev väldigt besviken att mina pengar hade gått åt något sådant här löjligt spel, jag gömde lådan långt in i garderoben för ett tag.

Eftersom jag ändå hade lagt nästan 400 kronor på spelet och jag kände dåligt samvete inför mina föräldrar att jag inte hade använt min veckopeng (25:-/veckan) på ett bättre sätt så valde jag än en gång att plocka fram det för att i alla fall ge det en ärlig chans.

Spelet gick ut på att man skulle hoppa mellan olika plattformar. Den första plattformen var beprydd med en chipspåse och den sista plattformen var även den beprydd med en chipspåse. Man skulle ta sig från chipspåse A till chipspåse B, hur svårt kunde det vara? Efter att man besökt en plattform så drog sig den in och kom aldrig ut igen. Så problemet i spelet var alltså att besöka plattformarna i rätt ordning.

Under de första nivåerna var det inte speciellt svårt, bara hoppa till chipspåse B. Men efter ett par nivåer började specialplattformarna dyka upp. Dom kunde öppna alla plattformar man nyss varit på igen så man fick ta sig tillbaka. De kunde även slunga en över halva skärmen så man var tvungen att räkna ut vart man skulle hamna. Därefter fanns det även sådana med siffror som gjorde att man blev tvungen att besöka dem i rätt ordning. Ja, ni vet allt det där som är möjligt för att göra livet surt för en chipsälskande hund.

Spelet kom snabbt att bli ett av mina favoritspel och spelet som introducerade mig till plattformspusselgenren. Och självklart var det tack vare One Step Beyond som gjorde att jag valde lägga mina nästa insparade 400 kronor på Benefactor.

Att jag skarpt rekommenderar det här spelet kommer kanske inte som en chock. Jag skriver inte om retrospel för att jag känner en plikt att upplysa och dessa. Jag skriver bara om retrospel eftersom jag tycker det är skoj att gå tillbaka och spela om mina många favoritspel från den tiden. Och givetvis är det bara spel jag tycker om och rekommenderar vidare. Jag tror jag kommer fortsätta att blicka tillbaka till äldre spel emellanåt. Eftersom väldigt många i min närmaste blogg och twittergemenskap skriver väldigt mycket om konsolspel så känner jag att min nisch i retrospelandet ligger hos Amiga och tidiga PC-spel.

Det finns ett spel som jag inte döljer att det är ett av mina absoluta favoritspel. Dess huvudkaraktär Ben E. Factor har varit min avatar i väldigt många år nu och jag har aldrig bytt bort honom. Jag har också ett screenshot från första banan i min logotype (spegelvänd för designens skull ). Spelet i fråga är Benefactor och släpptes 1994 av Digital Illusions (nuvarande DICE).

Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det. Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen.

I screenshotset ovanför ser Ni ett exempel när jag är tvungen att ställa mig på en röd knapp för att öppna en dörr åt en Merry Men så att han kan gå in och dra i en spak så att den plattformen rakt över den blåa “valen” skjuter ut och går att använda så att man kan komma vidare. Det här är själva stommen i spelet. Du hjälper Merry Mens genom att trycka på knappar och dom hjälper även dig i motsvarande situationer när du inte kan göra något mer. Otroligt smart spelupplägg. Och kul är det också!

Rent grafiskt såhär 16 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Det finns som sig bör, ett antal olika monster i spelet som mer än gärna ser till att ditt liv blir så kort som möjligt. Här ovan ser vi en Yeti som motar en stor snövägg preparerad med sylvassa spikar mot Ben. Det är en grym och omedelbar död som blir kontentan av kontakt med snöspikmattan. Och som i de flesta äldre spel ger detta en direkt Game Over-skärm. Som tur kan man trycka på Continue så att man kan fortsätta.

Jag fick svar från Patrick Liu, Producer på DICE angående om en eventuell remake av Benefactor. Tyvärr verkar det på samma sätt som med andra äldre spel att spelet befinner sig i rättighetslimbo som Patrick utryckte sig. På den tiden var det gamla härliga Psygnosis som gav ut spelet och dom är om jag inte är fel ute nu, SCE Studio Liverpool vilka ägs helt utav Sony. Men man hoppas ju alltid att sådana “småsaker” skall lösa sig för ens favoritspel från förr.

Så att få tag i och spela det här underbara spelet i dag är väldigt svårt eller antagligen olagligt (emulator). Själv köpte jag en Amiga 1200 för några år sedan där jag kan uppleva alla mina barndomsminnen på det sättet de var menade att upplevas. Men har du möjlighet att få tag i det här spelet så kan jag inte annat än att ge det mina största rekommendationer, för det här är verkligen ett bortglömt guldkorn och en del av svensk spelhistoria.

Är Final Fantasy 13 ett riktigt Final Fantasy? Det är frågan som många som spelat spelet ställer sig och andra. Vi som gillar spelet måste då försvara oss och vårt spel som vi älskar. Ja, älska må vara ett stort ord men när man använder det i spelsammanhang så får det en liten mindre betydelse än i verkliga livet och visst tycker jag att man kan använda ordet när det kommer till spel som är fullständigt fulländade. Final Fantasy 13 är ett sådant fulländat spel. Andra spel som har uppnått den statusen i mina ögon är Final Fantasy 7, Benefactor, Civilization, Settlers, Doom, Dungeon Keeper och ett par till.

Det är alltså inga små spel som jag kvalar in till de här allra största någonsin. Jag har spelet Final Fantasy 13 i lite drygt 21 timmar nu och jag har nog precis passerat det här stället som alla säger är där “tutorialen” slutar och det roliga spelet börjar. Jag vet inte om det är så dock, men efter att ha läst lite om vad som händer precis i den övergången så tror jag mig är rätt ute. Så med det sagt, så har jag alltså gett Final Fantasy 13 min kärleksförklaring innan det bästa ens har börjat. Det här gör mig givetvis ännu mer upprymd och enda anledningen att jag sitter här istället för i soffan var bara för att jag var tvungen att skriva av mig från mina känslor.

Det är som en riktigt bra film som man inte kan dela med sig av sina känslor då man sitter hemma själv och spelar. Samtidigt förstår jag om min fru inte skulle orka med att sitta bredvid och titta på en kanske 50 timmars lång film, eller vad nu spelet kommer ta att klara.

Som kanske en del av Er vet så har jag spelat World of Warcraft i 5 år. Dock ganska nyligen fick jag av ekonomiska och tidsmässiga själ lägga det där åt sidan (för ett tag iaf). Så jag har saknat det taktiska tänkandet och de ibland riktigt svåra bossarna från Blizzards mästerverk. Helt plötsligt gör jag inte det längre. Bosstriderna i Final Fantasy 13 är något in i hästväg underbara. De kan ta upp åt 15-20 minuter att klara och det gäller att inte trycka fel en ända gång för då är det bara att starta om striden från början.

Och det är bara mig själv jag har att skylla på i fall “vi” skulle wipea. Nä, utmaning saknar spelet knappast, och jag blev ganska svettig efter senaste bossen jag mötte. Fick nog nöta den en 10 gånger innan jag fick ner den. Alltså, seriöst, nu vill jag inte skriva vidare, nu sticker jag till soffan igen! Skall bara slänga in en tvätt i tvättmaskinen också och sen blir det åka av!

1. Civilizationserien
Kan inte välja ut en av delarna då alla är sjukt bra. Återspelningsvärde från en annan planet.

2. Settlers 1
Magiskt spel som gett mig mängder av nöje, speciellt i tvåspelarläge på samma dator med var sin mus!

3. Heroes of Might and Magic 2
Även här var det tvåspelarläget på samma dator som gjorde det hela magiskt.

4. Benefactor
DICE bästa spel någonsin! Kommer de någonsin överträffa det? Som det ser ut nu med alla Battlefieldspel har jag svårt att tro det.

5. Doom 1 & 2
Enda spelet som fått mig att punga upp 13000 kronor för en dator enbart för grafikens skull. Och då hade datorn varken ljudkort, cd-läsare eller något annat sådant lyx

6. Quake 1
Även här är det ren och skär ID-magi som gäller Underbart, läs gärna min post http://www.aftonstjaerna.se/blogg/?p=144 för att se hur du kan spela igenom det med asläcker grafik

7. Heretic 1
Min första ingång till LAN-spel. Helt sjuk känsla första gången man mötte en annan riktig människa som satt på en annan dator precis bredvid.

8. Ameircan McGees Alice
Underbar värld som jag faktiskt fick lite tillbakablickar av i Batman: AA

9. Warcraft 2
Det bästa RTS:et någonsin?

10. Speedball 2
Att ingen har lyckats göra ett sådant här snabbt, roligt spel i samma anda som Speedball 2 är för mig underligt.

Fler topplistor hittar du hos http://xboxflickan.se/