Tidigare i dag kom då äntligen ersättaren till min numera trasiga hårddisk som sitter i min Amiga 1200. Det hela består av en liten adapter från IDE-kabeln till CF-kortet. Det hela ser ut som på följande bild.

Dags att vända upp och ned på Amigan för andra gången i mitt liv. Första gången var ju för ungefär en vecka sedan då jag var tvungen att se hur hårddisken ser ut då den hade börjat felat. Med det sagt är jag absolut ingen kunnig person när det gäller att gräva i Amigor. Det gör mig även lite ont i hjärtat att skala av skalet på den då den är så fin

Men efter att dragit av samtliga skruvar och vänt datorn åt rätt håll igen var det bara att lyfta höljet och därefter vinkla upp själva tangentbordet. Så här ser alltså världens genom tidernas bästa dator ut! Plastpåsen i mitten är alltså den gamla hårddisken som är invirad på detta viset av den föregående ägaren. Det sitter även ett extrakort insatt (det mörka nere till höger) vilket jag förstått är 2 mb extra RAM.

Jag tog och drog bort den existerande hårddisken och lät IDE-kabeln vara kvar.

Den satte jag rakt in i adaptern och därefter tryckte jag in kortet. Jag halvt som halvt bröt sönder en av piggarna i adaptern. Men jag lyckades räta upp det hela och räddade dagen.

Eftersom det inte fanns några direkt skruvhål i adaptern fick jag ta till lite tejp som kunde hålla nere det hela. Jag fäste den i själva CF-kortet så att jag eventuellt inte skulle förstöra något känsligt.

På kortet var ScalOS redan förinstallerat. Det är ett 100% kompatibelt AmigaOS-system som vid första anblicken fungerar riktigt bra. En sådan enkel sak som att när man tar tag i ett fönster så ändrar den fokus till det automatiskt är underbart.

Till slut så körde jag igång ett gammalt härligt spel som jag har haft många roliga timmar till. Medan jag sitter och skriver det här går modulspelaren på fulla muggar och jag kör intron till spel som Lotus Turbo, Pinball Fantasier, The Settlers osv. Helt fantastiskt vilken maskin jag har här hemma

Så kan jag då rekommendera att man installerar en CF-hårddisk i sin Amiga? Japp, lätt. Men förvänta er inte några jätteökningar i prestanda. Jag känner nog faktiskt ingen skillnad alls. Men en sak som är stor skillnad är ljudnivån. Jag hör inte längre hårddisken och det är riktigt grymt. Jag sitter numera vid en helt tyst dator. Av någon anledning har diskettstationen slutat att knäppa också då den letar efter diskar. Dock fungerar den fortfarande som den ska och drar igång läsningen när en diskett sätts in. Har antagligen med ScalOS att göra. Fantastiskt i vilket fall som helst!

Vid varje julledighet tar jag mig ofta an någon gammal retromaskin. Det må vara ett NES, Snes eller Amigan. Oftast är det Amigan som ligger mig närmast om hjärtat. Men när jag i mitten av december slog på mig gamla trotjänare fick jag till min stora fasa se ett gäng felmeddelanden om att hårddisken inte mådde så bra som den borde. Jag hade aldrig tidigare öppnat upp en Amiga så det var med lite darriga händer jag tog mig an uppgiften.

Jag skruvade upp den utan några egentliga problem. Det jag ville se var hur hårddisken satt så att jag kunde införskaffa mig en ny. Det var en standard IDE 2.5 tumsdisk. Problemet är ju att sådana har jag inte liggandes på lagret, trots mitt ganska stora reservdelslager. Men så fick jag av en slump se på Tradera en liten fantastisk sak. Det är en compact flashkortsadapter till IDE.

Det innebär med andra ord att jag kan ta ett vanligt CF-kort och sätta in som hårddisk i Amigan. Coolt, typ en SSD i min gamla Amiga 1200! Men inte nog med det, för att göra det ännu lättare för mig är den redan förinstallerad med ScalOS. Det är ett operativsystem som är, ska vara, helt kompatibelt med Amigans originalsystem Amiga OS/Workbench. Samt att det från grunden ser mycket bättre ut.

Hårddisken bör dyka upp nu någon gång i mellandagarna så att jag kan sätta igång att leka igen redan till helgen. Jag får återkomma i ärendet när jag vet mer. Men jullovet ser ut att bli ett av de mest spännande på mycket länge!

En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.

Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.

Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…

I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.

Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!

Jag har suttit ner och funderat riktigt länge på den här saken. Det har tagit mig ungefär en månad för att komma till skott och skriva ner mina tankar. Det hela började med när jag i november skulle fundera på vilka spel som var bäst under året. Jag hittade ett gäng som jag hade riktigt kul med och som jag kunde stolt visa upp på min lista. Men det var något som slog mig samtidigt. Något kändes väldigt fel. Det var först ganska svårt att sätta fingret på vad det hela handlade om. Enda tills Firaxis utannonserade deras version av Xcom. Då slog det mig att inget av spelen som kom under 2011 har levt upp till Xcoms kvaliteter. Jag drog det lite längre och funderade och funderade tills jag kom fram till.

Inget spel sedan den första Xboxen släpptes har kommit upp i den kvaliteten som Xcom hade 1994. Jag fortsatte och tänka och gjorde upp en liten lista på spel före och efter Xboxen. Jag tycker den talar ganska bra för sig själv.

Före Xboxen

• Xcom/UFO – Enemy Unknown
• Syndicate
• Railroad Tycoon
• Sid Meiers Pirates
• Command & Conquer
• Red Alert
• Starcraft 1
• Dune 2
• Sensible Soccer
• Sacrifice
• Lemmings
• Duke Nukem 3D
• Descent 1, 2
• Grand Theft Auto 1, 2, 3
• Another World
• Flashback
• Little Big Adventure 1, 2
• The Settlers 1, 2, 3, 4
• Death Rally
• Heroes of Might and magic 1, 2, 3, 4
• Diablo 1, 2
• Warcraft 2
• Baldurs Gate 1, 2
• Speedball 2
• Super Mario Bros 1, 2, 3, World
• Zelda – A link to the past
• Kid Icarus
• Sonic 1, 2
• X-Wing vs Tie-fighter
• Dark Forces
• Doom 1, 2
• Heretic 1, 2
• Hexen
• Quake 1, 2, 3
• Delta Force 1, 2
• Unreal/Unreal Tournament
• Theme Park/Hospital
• Dungeon Keeper
• Day of the Tentacle/Monkey Island
• Civilization 2
• Final Fantasy 6, 7
• Return to Castle Wolfenstein
• Gamla Medal of Honor
• Call of Duty 1
• DRM i form av manualer som man skulle leta ord i

Efter Xboxen

• Halo 1, 2, 3, Wars,
• Civilization Revolution
• Gears of War 1, 2, 3
• God of War 1, 2, 3
• Modern Warfare 1, 2, 3
• Duke Nukem Forever
• Grand Theft Auto 4
• Nya Medal of Honor
• The Settlers 5, 6, 7
• Dragon Age 1, 2
• Sonic and his friends * 15
• Super Mario Sunshine, Galaxy
• Zelda Windwaker
• Portal
• Command and conquer generals, 4
• Red Alert 3
• Wolfenstein
• Final Fantasy 13
• Warcraft 3
• Heroes of might and magic 5, 6
• Starcraft 2
• The Witcher 2
• Mass Effect 1, 2
• Syndicate FPS
• Xcom FPS
• DRM i form av ständig onlineanslutning

Det är många spel som jag glömt i de här listorna. Men de här var de spelen jag kom på under de 5 minuter som jag la på att skapa dem. Visst hittar man ett och annat guldkorn i listan på spel som kom efter Xboxen lanserades. Men jag känner att ytterst få spel från den listan kan ersätta något av spelen på den tidigare listan.

Så av den här analysen kan jag med lite vilja dra min egen slutsats att det faktiskt var Xboxen som förstörde spelen. Beviset ligger framför er att läsa och begrunda, jämföra och testa.

Pocket League Story är ett spel från företaget som gav oss Game Dev Story. Spelet är i samma andra som speltillverkarspelet men ändå inte. Jag fastnade aldrig för Game Dev Story på grund av att det inte hände något. Det enda som presenterades för mig var tabeller över hur bra ett spel gick. I Pocket League Story får jag inte bara resultatet för hur det går för mig, utan jag ser det även framför mig när mina spelare spelar en match.

Men för att vara riktigt rättvis så måste jag ändå tillägga att jag verkligen älskar fotboll. Så för er som inte gillar fotboll så kanske det här går bort lika mycket som ett rugbyspel går bort för mig? När det kommer till Managerspel i övrigt så är jag inte så mycket för dem. De har blivit allt för avancerade och på samma gång, ointressanta. Jag minns med glädje spelet The Manager som släpptes på Amiga någon gång under tidigt 90-tal. Det var enkelt och roligt. Precis på samma sätt som Pocket League Story är. Det är enkelt och roligt.

Det hela handlar egentligen bara om en sak, att skapa det perfekta laget. Man får köpa och sälja spelare så som sig bör i liknande spel. Men man ska även se till att ens träningsanläggningar håller högsta klass. Vi snackar om uppgraderingar, sponsorskontrakt och allmänt skoj pillande i sann Kairosoftanda, eller får jag säga The Manageranda?

Jag tänker inte sätta något slags betyg på spelet men än att jag säger att det är sjukt bra för den fotbollsälskande androidmänniskan. Ja precis, jag tror inte att det har släppts på iphone ännu, men jag kan ju ha fel. Har vart utan iphone i ungefär en månad nu, så man blir ju lite oinformerad av vad som händer på den marknaden. Bara köp!

Jag kanske må vara en bakåtsträvare, men när andra tittar framåt så älskar jag att titta bakåt. Att minnas tiden och spelen som varit, att ta upp dem och inandas dem. Dofter som man förknippar med gamla minnen kan få mig att rysa av välbehag på ett sätt som inget nytt kommande spel någonsin kan göra. Oavsett hur snyggt eller bra det verkar vara. Jag tänkte här skriva ett inlägg om ett av mina favoritspel alla kategorier. Det handlar om ett gammalt Amigaspel vid namn The Settlers.

När man trycker i den första disketten i Amigans hungriga diskettstation startar efter ett litet tag en av dåtidens absolut vackraste introanimationer. Det var så vackert att se riddaren komma hem till sin by och sitt slott. Allt akomponerat till underbart vacker amigamusik. Efter introsekvensen var spelad var man tvungen att byta diskett då inget mer än introt fick plats på den första disketten. Givetvis kunde man sätta in diskett två direkt, men då missade man ju det stämningsbyggande förspelet.

I min Amiga 500+ hade jag hela 1 mb minne. Det innebar att jag kunde få mycket större kartor att spela på än vad mina kompisar hade. Men inte nog med det, efter att min kusin köpt en A1200 och fått ännu mer minne och ännu större kartor än mig att spela på var jag tvungen att skaffa extraminne. Det fanns nu otroliga 2 mb minne i min maskin och jag kunde spela på de största banorna som spelet erbjöds. Det var en enorm upplevelse att nästan ha en oändligt stor värld att spela i.

Men det mest fantastiska med spelet var kanske dess multiplayerdel. På en och samma Amiga kunde man nämligen koppla in 2 stycken möss och därefter spela splitscreen med eller mot varandra. Det här var något helt utöver det vanliga. Tidigare hade man bara kört bilspel och liknande i splitscreen. Men nu ett strategispel som man kunde spela mot en kompis. Framtiden var här!

Jag minns att en av de roligaste buggarna som fanns i spelet var att man kunde bygga vägar nära en grannes vägar och därefter dra in dennes vägnät i ens eget. Det innebar att om man satte en massa byggnader på denna vägen och inte hade det ihopkopplat med ens eget vägnät togs en massa resurser från grannen för att bygga upp ens eget imperium. I bland kunde det ta någon timme innan ens kompis kom på vad man hade gjort och då var skadan redan såpass stor att man hade ett klart överläge inför nådastöten.

Spelserien The Settlers har fortsatt att utvecklas och är nu uppe i version 7. Det har varit en något brokig väg och femman och sexan är några som jag helst vill glömma att de fanns. De må vara helt ok RTS-spel, men de borde inte ha använt namnet Settlers till dem, för något Settlers var de aldrig. Sjuan som kom förra året satte jag som årets spel vilket jag ansåg var tack vare att det tog spelet tillbaka till rötterna. Att blicka tillbaka i tiden kanske är det bästa sättet för att komma framåt?

Jag fick mig en liten tankeställare härom dagen när jag skrev en tweet om den kommande doomklonen Duke Nuken Forever. Jag reflekterade inte direkt över det då innan jag fick påbackning om vad jag menade med doomklon. För mig är det ganska naturligt vad en doomklon är. Det är ett spel där man rör sig i tre dimensioner, oftast med ett vapen i handen. Men det stannar inte där, doomklon är/var ett mycket bredare uttryck än vad dagens motsvarighet FPS är.

Och för att Ni inte ska tro att det är något uttryck som jag själv har hittat på så kan jag bara säga att doomklon var ett väl vedertaget genrebeskrivande ord i både svensk och utländsk spelpress under mitten av nittiontalet. Men även spel som Descent och Quarantine gick i genren doomkloner.

Det här är givetvis det största erkännandet en spelstudio någonsin kan få. Att en hel genre blir uppkallad efter deras spel. ID Software var på den här tiden helt klart före alla andra spelstudios. Så med all rätt tycker jag de kan ta åt sig denna äran.

Men jag funderade även vidare lite på vad det kan finnas för andra spel som har satt namn på en hel genre. Det var svårt att komma på några direkta kandidater. @Thermoptic hintade om Qix och tetriskloner kanske varit ett vedertaget begrepp någon gång. Personligen har jag själv aldrig använt mig av de begreppen, men kanske har det varit så?

Det närmaste jag kommer är att man kallat spel som Benefactor för Lemmingsliknande, men det har aldrig varit en lemmingsklon. Inte heller storspel som Super Mario Bros har någon gång slått tillbaka plattformsspel i förmån till mariospel/mariokloner.

Jag tror att doomkloner som vedertaget namn dog någonstans vid släppet av Quake 1, men det fick i alla fall leva i ungefär tre år. Jag kan komma på mig själv i bland, speciellt när jag pratar, att jag säger doomklon om någon ny fps som är på väg. I skriven form blir det dock mer sällan, även om jag tycker doomklon är ett lite mysigare sätt att beskriva en genre som fick mig att sälja min Amiga (ångern som ligger kvar än i dag är stor!) i förmån för en 486 som kunde driva Doom 1.

Ännu en helg har passerat och ännu en helg där jag varit sjuk. Jag har då passat på att gå igenom lite gamla Datormagazintidningar som är mina absoluta favoriter. Den här helgen fastnade jag lite extra på recensionen av det första Monkey Island. Betyget det fick var nämligen bara 79%! Jag funderar på om spelet har växt medan det blivit retro och att det inte var speciellt bra när det begav sig? Fast faktum var ju att jag spelade det när det begav sig och älskade det redan då.   

Jag tyckte bara det var lite anmärkningsvärt att en sådan klassiker någonsin kunde få ett såpass mediokert betyg, vilket 79% ändå får anses vara för det här spelet. Utan att veta det så gissar jag att uppföljaren fick ett betydligt varmare välkomnande och att kanske till och med någon annan som uppskattar ”tramshumorn” i ett av världens roligaste spel någonsin fick recensera det!

Förutom att bloggen fyller 2 år på lördag tänkte jag bara med det här inlägget berätta att jag har börjat skriva lite nyheter och recensioner borta hos Eurogamer.se. I skrivande stund är det dock bara 3 små nyhetsinlägg som är publicerade. Givetvis har de stor PC-anknytning! Förhoppningsvis kommer en recension skriven av mig att publiceras inom nån vecka. Jag kommer antagligen att hojta till rejält då detta är stort för mig att kunna publicera mina alster på en stor spelsida.

Vad kommer då att hända med min blogg? Jag kommer absolut inte att överge den. Min kamp för PCn måste få fortgå på så många platser som möjligt. Jag kommer fortsätta att skriva om mina älskade retrospel både till PCn men även till Amigan. Jag kommer fortfarande skriva vidare om intryck från nya spel. Så egentligen är det enda som kommer att hända att bloggen inte kommer att uppdateras lika ofta som förut. I dag har jag även uppdaterat Om mig-sidan så att den är mer aktuell. Med det sagt så hoppas jag att ni kommer att fortsätta läsa min blogg, men även mina inlägg borta hos Eurogamer. Tack för de här 2 åren!

Nu är listornas tid förbi för den här gången och bloggen kommer gå tillbaka till det vanliga lugna tempot med spelintryck från både nya och gamla spel. Och som vanligt så är det Amigan som står för de flesta retrokickarna. Det fanns ett spel när jag var liten som jag hatade mer än något annat och det var Rick Dangerous. Det är tillsammans med The Goonies 2 och Arabian Nights ett av mina sämsta köp någonsin och som jag blev så sjukt besviken på. Man hade ju inte råd med så otroligt många spel på den tiden innan jobb och andra inkomster.

Rick Dangerous kan närmast beskrivas som ett sadistiskt Giana Sisters. Varför jag jämför det med Giana Sisters är för att den har lite samma kontrollkänsla. Lite släpig och oprecis men som man ändå kan kontrollera i luftrummet efter ens tycke. Jag klarade aldrig det här spelet när det begav sig och på min omspelningsrunda här i går så bara dog jag hela tiden. Spelet inleds med att du blir jagad av en stenbumling. Där är det inga problem direkt, men det sätter liksom standarden på resten av spelet. Banan går i början vertikalt och när du gör hoppen ner ser du inte hur marken ser ut. Eftersom speltillverkarna är sjukt sadistiska så har de givetvis satt ut ett par spikar som man givetvis ramlar rakt på, om och om igen.

Jag hatade spelet då det begav sig och jag hatar det fortfarande i dag. Det är ett retrodoftande I wanna be that guy så för de som gillar att plåga sig själv med sådana här spel, go for it! Själv kommer jag hålla mig borta från det och får jag någon gång lusten igen skall jag läsa igenom det här inlägget så jag slipper skräcken som spelet faktiskt ger mig.