Det har kommit till min vetskap att spelet From Dust har en inbyggd låsning vid 30 fps även på PC. Inte nog med det, den har även inga som helst möjligheter att ställa om grafiken, såsom antialiasing. Sedan skall styrningen av spelet av en mängd forumposter att döma vara extremt dålig för att vara med mus. Jag har inte testat själv, men det får mig inte att bli lockad av det i vilket fall som helst.

Och vilket företag är det som återigen ger oss PC-användare vad vi förtjänar? Jo, Ubisoft förståss. Och självklart har dom klämt in sitt härliga online-drm i spelet, trots att de innan sade att det inte skulle återfinnas i From Dust. Jag var inne på det här för någon vecka sedan, om vilka det är som får känna på deras DRM. Inte är det de som olagligt tankar hem spelet, utan vi som ser till att spelutvecklarna får fortsatta möjligheter att göra det som de mest av allt älskar, utveckla nya spel.

Nu tänker jag inte gräva djupare in i DRM-djungeln ännu en gång, utan tänkte kasta lite skit på den urusla portningen. Vi har alltså att göra med ett konsolspel som är portat till PC. Det kan ju som bekant bli lite si och så med det. Ibland blir det helt ok, men oftast blir det ganska dåligt. Men det brukar nog sälla vara så katastrofalt dåligt som From Dust är. Vi snackar alltså om ett spel som inte tar vara på någon fördel överhuvudtaget en PC har gentemot en konsol. Eller jo, en fördel tar den nytta av, nämligen möjligheten att trycka in ett förbannat irriterande DRM-skydd!

Personligen tycker jag att spel som detta gott kunde vara konsolexklusivt. För vad är meningen från Ubisofts sida med ett släpp av ett sådant här spel? Visst, portningen kostade väl knappt något och ett gäng spel säljs det säkert till de som inte kollat upp fakta först. Men den otroligt dåliga ryktet som adderas på Ubisofts redan ganska tunga rykte gör inget gott alls för dem.

Nä, jag är besviken! Känner mig blåst på ett spel som jag sett fram emot. Ett spel som kunde ta över efter Popolous. Ett spel som inte är stöpt i något mall som alla andra spel är. Nä, Ubisoft, skärpning!

1. Sensible Soccer (Amiga)

Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.

2. Wolfenstein 3D (PC)

Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.

3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)

Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?

4. Dune II (Amiga)

Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.

5. Pinball Fantasies (Amiga)

Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.

Bubblare:

Desert Strike (Amiga)

Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.

Flashback (Amiga)

Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.

Som många av er som läser den här bloggen vet är att jag föredrar att spela på PC framför alla andra format. Men ändå äger jag samtliga stationära konsoler den här generationen. Jag tänkte här försöka förklara varför eftersom jag i de flesta inlägg alltid har en kritisk underton mot konsoler i allt jag skriver.

PC är något som alltid funnits hemma hos mig som spelmaskin. Men någongång under 2006 började jag bli intresserad av Nintendos konsol. Jag ville också stå och vifta i tennis och slänga iväg bowlingklot i bowling. Det var ju som om man spelade det på riktigt. Och som många andra så inhandlade jag mig ett Wii under vintern 2006. Min första konsol sedan Playstation 1.

Men tiden gick och jag började tröttna på att vifta över tennisbollar till andra sidan nätet. Jag började bli sugen på att spela fotbollsspel. Köpte ett Fifaspel till Wii men boev så besviken att jag ganska snart efteråt köpte ett ps3 så att jag kunde avnjuta Fifa som det skulle avnjutas.

Att valet föll på ps3 istället för en 360 var enbart för det kommande Final Fantasy 13 som skulle revolutionera allt jag visste. Jag var under den här tiden ganska inne i konsolsfären. Jag köpte till och med ett fps till den(Killzone 2). Men, det var nog någonstans här som jag började förstå atr alla spelgenrer gör sig inte lika bra på konsol som till PC.

Killzone 2 var på sin höjd nästan lika snyggt som det flera år gamla Doom 3. Spelkänslan var betydligt sämre och jag hatade att inte kunna sikta så snabbt som jag föreställer mig att man kan med ett gevär. Istället var man på konsol fast med en styrspak som gjorde att det kändes som att styra en byggkran istället för ett smidigt litet vapen.

Efter en personlig tragedi så köpte jag mig en 360 för att plåstra såren lite och komma på andra tankar. Spelet som lockade mest där var Fable 2 och Gears of War. Spel som jag gillade riktigt mycket och som funkade hur bra som helst med en gamepad.

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på mina felsteg och analyserar lite omkring dem har jag lärt mig att var spelmaskin har sina fördelar och nackdelar. Givetvis finns de flesta fördelarna på PC eftersom man med en enkel Xboxkontroll kan göra om den till en 360 med snygg grafik. Men spelen är ofta exklusiva på konsolerna. Så för de glada stunderna med Mario och Zelda är ett Nintendo ett måste även i framtiden. Xboxen och Playstationet känns inte som att de har tillräckligt starka spelserier för att berättiga ett köp av båda konsoler i framtiden. Och det mesta av Xboxens spel verkar komma till PCn förr eller senare ändå. Intressant är det också om ryktet att spela 360-spel i Windows 8 blir verklighet. Då är steget lätt att dumpa hårdvaran Xbox helt och hållet ganska lätt.

Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med det här inlägget? Egentligen kan jag väl sammanfatta det med att sportspel och tredjepersonsspel spelas utmärkt på konsol(men minst lika bra med PC och 360-kontroll) medan FPS och strategispel spelas bäst på PCn.

Men hold your horses en liten stund! I kommentarerna till spelet framgår det att spelet hänger sig, både på iphones och ipads. Detta är något jag själv kan bekräfta händer direkt efter man klickar på new game. Men trots det tänkte jag ändå sprida lite glädje till ett av 90-talets absolut bästa RTS. Visst, Red Alert, Warcraft 2 och Dune 2 rår det inte på, men det är det inte många spel som gör överhuvudtaget.

Eftersom jag redan har skrivit om själva spelet för ett par veckor sedan här på bloggen tänker jag inte skriva mycket mer om det nu. Utan mer hur sjukt perfekt sådana här spel gör sig på ipaden. Jag har lagt flertalet timmar på Gamelofts Settlersspel till ipad. Även Transport Tycoon Deluxe har gått varmt i min ipad. I och med Z så hoppas jag verkligen att fler speltillverkare förstår att ipaden är den perfekta retrospelmaskinen för strategispel. Visst, jag tackar inte nej till ett och annat spel baserat på Doom-motorn, men det är inte där maskinen glänser.

Samtidigt kan jag väl även såga lite Nintendos och Sonys bärbara maskiner, när det kommer till strategispel. Dessa är bäst för typiska konsolspel. Jag har spelat Civilization Revolution på DS och det var ingen angenäm upplevelse. Även om jag bortser från att det hackade totalt sönder, så är skärmen alldeles för liten för att få en bra överblick. Detsamma gäller PSP, skärmen räcker inte till för strategispel.

Vad kan vara bättre än en Diablodräpare från den gamle Blizzardanställde Bill Roper? Ja, hans Flagship Studios utvecklade nämligen Mythos parallellt med deras “storspel” Hellgate London. Sedan gick det som det gick och Mythos såldes till ett annat företag som tog över detta. Nu var det 3 år sedan och sedan dess har mycket hänt.

Spelet släpptes för ungefär en månad men jag tror att det gick förbi många. Det har inte gjorts några stora reklamkampanjer om det som jag har sett. Så jag tänkte slå ett slag för ett av de bättre actionrollspelen som finns just nu. Gillar du Diablo och Torchlight så kommer du även att gilla Mythos. Och det absolut bästa med spelet, det är att det är gratis att spela!

Själva världen är slumpmässigt uppbyggd på samma sätt som Diablo var, men skillnaden här är att det är ett MMORPG. Eller, egentligen inte. Det är en hubbvärld lite mer likt den i Guild Wars. Där man träffas i staden för att sedan ge sig ut på äventyr, antingen ensam, eller tillsammans med andra.

Efter mycket om och men så fick jag då äntligen Dungeons från Impulse. För att göra en lång historia kort så kommer jag aldrig mer handla från Impulse utan håller mig till Gamersgate och Steam i fortsättningen. Men nu till själva spelet. Dungeons har skapat en hype runt om i världen för att vara en klon på det gamla Bullfrogspelet Dungeon Keeper. Jag skall nu med en gång säga att det här inte är något Dungeon Keeper. Det här är närmare ett Theme Hospital/Park i Dungeon Keepermiljö med inslag av Overlord.

Spelet går ut, precis som i Theme Hospital/Park, att bygga en inbjudande grotta så att man lockar så många människor som möjligt att komma och besöka den. Man sätter ut dyrbara skatter, bygger bibliotek för att locka de så kallade hjältarna från jorden ner i sin grotta. När de väl är där så låter man de gå och njuta av grottan och insamla intryck. Det är här som Overlord sätter in, för precis när de är som nöjdast och skall återgå till jordens skorpa så hugger vi dem i ryggen och sätter dem i ens fängelse. Där sitter de och ruttnar och lämnar av sig ett av spelets resurser som man kan använda för att bygga vidare på sin grotta.

Liksom i Dungeon Keeper så kan man bygga nya rum genom att låta sina goblins gräva ut dem. Däremot finns det inte alls lika många rum som i Dungeon Keeper. Men det är inte riktigt det som spelets mening heller. Man styr liksom i Overlord en gubbe som man på traditionellt rpgsätt sätter ut talents på genom 3 olika träd med skills som förbättrar olika saker som man kan utföra.

Som sagts i rubriken har jag spelat ungefär 15 timmar av Dungeons och känner att jag har ganska bra koll på vad det är som erbjuds. Spelet är som sagt en blandning av en massa olika spel, men det är inte bäst på något av det. Det är ingen byggarglädje såsom i Dungeon Keeper eller Theme Hospital/Park. Det är heller inte den härliga känslan i Overlord som man får av att vara elak. Men det är dock ett ganska småmysigt spel om man inte har för stora förväntningar på det. Jag skulle inte köpa det för fullpris men kan rekommendera det om Ni hittar det för runt 100-lappen. För att sätta ett betyg på det så skulle jag sätta 6 av 10 Ben E Factorer. Jag kan rekommendera att ladda ner demot och köra igenom det för att själv få en uppfattning av det. Demot ger ett par timmars speltid och när du spelat det så vet du vad du har att vänta dig. Det tillkommer lite fler byggnadsverk och svårare fiender under redan genom alla banorna, men till stor del så vet du vad det handlar om efter demot.

Var bara tvungen att visa den här “artikeln” från tidningen Joystick nummer 5 från 1984. Ett sätt att spela datorspel utan joystick! Även om jag alltid har varit lite av en Amigafanboy så måste jag ge lite cred till Atari för att de lyckades komma över den här teknologin 26 år före Microsoft!

Jag har lagt in ett par härligt gamla datortidningar på min iPad som jag tänkte plöja igenom vid tillfällen där jag inte har något bättre för mig. Så det kan hända att jag klipper in någon mer gammal godbit som jag hittar.

Jag har handlat på nätet nu i säkert 12-13 år och som alla andra som gör det så letar jag ofta efter bästa pris från företag som får höga betyg. En slags gyllene medelväg kan man säga. Jag har dock aldrig förbeställt någon produkt digitalt någonsin. För varför skall man göra det? En digital produkt kan väl aldrig ta slut? Faktum är att den visst kan det då serienumren oftast är begränsade. Men faktum är att om man förbeställer digitalt så kan man oftast få något extra och det är ju det som lockar. Jag förbeställde därför spelet Dungeons på Impulse Driven. Det är ett amerikanskt företag så releasedatumen man får där är de amerikanska. Så även med Dungeons där releasedatumet var den 10 februari(4 feb i Europa). Men jag förbeställde ändå därifrån för de var ungefär en hundralapp billigare än både Steam och Gamersgate.

I går så såg jag mot min stora förfasan att de hade skjutit upp releasedatumet till den 15 februari. Det står att man inte kan få tillbaka pengarna på samma sida, och det kunde jag köpa om det var så att det andra som stod på raden efter när jag beställde stämde, nämligen att releasen skulle vara den 10 februari. Att de ändrar datumen bara sådär utan att skriva varför eller meddela oss som förbokat är riktigt dålig stil. Och om inte det som står när man beställer gäller så borde inte heller “no refunds” gälla heller. Jag har mailat dem och krävt pengarna tillbaka. Jag tror dock att chansen är väldigt liten för det finns säkert någon liten klausul som jag inte hittat där det står något fint. Det är ju ändå ett företag från stämningarnas förlovade land vi snackar om här. Jag återkommer i ärendet om jag hör något mer.

Men ytterligare en sak som jag hade förbeställt som skulle komma i dag är Roxettes nya album. Det här beställde jag i från Ginza eftersom de hade gratis frakt. I dag fick jag ett mail från Ginza där det stod att skivan var leveransklar nu. Seriöst, är det release i dag så skall skivan vara leveransklar så att den skickades i går och var framme i dag. Jag har verkligen inget gott alls att säga om Ginza. När jag förbeställde senast därifrån så var det Mass Effect 2. Det kom 10 arbetsdagar efter releasen. Helt oacceptabelt.

Så vad har jag egentligen lärt mig av det här? Jo, dels kommer jag aldrig mer att förbeställa något från en digital distributör. Jag köper det på releasedagen istället när det verkligen är releasat och inga ändringar i datum kan göras. Jag har även lärt mig att aldrig mer beställa något ifrån Ginza. Ja, det var ett ganska stort klagoinlägg, men när 2 bra saker som jag sett framemot länge nu skiter sig på samma dag så blir det så. Tur är väl att den tredje bra saken, att min dotter fyller 5 månader i dag fortfarande finns kvar. Tack och grattis min lilla älskling!

Tänkte så här innan jag går och lägger mig för dagen även presentera sex nya bloggar som jag lagt till under länkar. De här bloggarna är de som varit med i Spel-Malmers projekt om Årets Spel 2010 som jag inte har länkat till tidigare. De är alla väl värda att besöka och i vissa fall förstår jag inte varför jag inte länkat till dem tidigare. Men bättre sent än aldrig!

Bloggnoid
En underbar blogg som tipsar om många bra spel som annars skulle gå en förbi. För de som har fått nog av Mass Effect 2 med andra ord

Munins skärvor
Mycket stilren och fin blogg som fick mig att köpa DeathSpank efter inlägget om årets nedladdningsbara.

teh n00b schoolbus
Helt ny bekantskap för mig innan Årets Spel 2010 som skriver både bra och intressanta inlägg.

Onlajn
En blogg som jag besöker väldigt ofta och det är nästan skam att jag missat haft med den på länklistan.

Spelografi
Ännu en ny bekantskap som jag stötte på första gången lite tidigare i höst när jag letade efter nya podcasts att lyssna på.

Spelvärldspareringar
Ganska ny blogg men med en “gammal” besättning i form av Sebastian som tidigare skrev på bloggen nukem.se som jag följde på den tiden.

Det är nu dags att runda av den här nedräkningen till det bästa spelet under 2010. Vi har nu kommit fram till julafton och spelet som slog alla andra på fingrarna. Jag tror att många som känner mig hade förväntat sig det andra stora Blizzardspelet här, nämligen Starcraft 2. Men det placerade sig precis utanför min topp 5 lista i förmån för de spelen jag räknat upp tidigare men även för det här fantastiska lilla spelet från Tyskland (andra spelet på topplistan från Tyskland).

Årets bästa spel alla kategorier heter The Settlers 7 – Paths to a Kingdom. Spelet är som säkert många vet ett RTS i en mysig medeltidsmiljö. Men till skillnad från andra RTS så ligger inte huvuddelen av spelandet på krigsföring mot andra, utan det hela handlar om byggande. Det är inte så olikt Anno 1404 som hade en expansion som kvalificerade in på fjärde placeringen av årets bästa spel här på bloggen. Skillnaden ligger dock i mysigheten och att Settlers inte är lika komplext och man låser inte in sig så mycket som man lätt gör i Anno-spelen där det materialet man skall ha alltid finns på en ö som man inte har tillgång till.

The Settlers har nu kommit i 7 utgåvor och även i den här serien (liksom Civilization) har jag följt med sedan första delen på Amigan. Jag har sett hur en av mina favoritspelserier har gått från att vara ett sjukt bra spel till att bli ännu bättre men för att därefter gå ner i en rejäl svacka. Och det är precis i den här svackan vi stod innan spel nummer 7 släpptes. För dem som är intresserade av att spela igenom de gamla spelen innan de ger sig i kast med sjuan bör hoppa över femman och sexan. De är riktigt usla och man mår dåligt när man ser att det faktiskt står Settlers på dem.

För några år sedan så släpptes dock The Settlers 2 10th anniversity och alla i Settlersvärlden fick en chock när de fick se att Blue Byte faktiskt kunde skapa riktigt bra spel. Jag vet inte, men jag tror att efter den succén med återutgivningen av Settlers 2 fick de verkligen höra att det var ett sådant här Settlers fansen ville ha. Sagt och gjort, tillslut kom spelet som tog Settlersserien tillbaka till de första spelen. Där glädjen och den speciella settlerskänslan infinner sig.

Det finns en stor anledning till att jag i det här inlägget trycker in mängder av bilder. Jo, för spelet är inte bara årets bästa spel, utan det är även det vackraste av dem alla som släppts i år. Det vann min bloggs grafikkategori på knockout. Och grafiken är ganska viktig i ett sådant här spel. För emellan att man satt sina settlers på att börja hyvla plankorna och hugga ner mer träd så är det just grafiken som talar. Man sitter och zoomar in på sina settlers för att se att dom sköter sig. Man njuter av att se sitt samhälle byggas upp och fungera.

Att få sitt samhälle att fungera är dock inte alltid det lättaste. Man behöver mängder av naturresurser för att få det att gå runt. Men det gäller att vara smart, att bygga en liten miniby i byn där dom helt och hållet sköter allt som har med skog och planktillverkning är ett bra tips. Att satsa på en massa sådana här småbyar som massproducerar vissa varor gör att ditt samhälle kommer att växa lite lättare. För det handlar även om transportion av alla varorna. Att frakta timmer över halva riket för att få ned dem till plankor är inget tidseffektivt tillvägagångssätt och ditt samhälle kommer att stanna upp då plankbristen sätter in sina spår. Och det är med liknande avvägande beslut som hela Settlers är uppbyggt runt. Du bestämmer hur bra ditt samhälle skall fungera. Är du dålig på att planera, så får du ett dåligt fungerande samhälle.

Men så finns det även dina fiender som du vill besegra för att de inte skall få ett bättre och finare samhälle än dig. Modellen man slåss på påminner väldigt mycket om den i The Settlers 3. Man väljer bara antalet soldater man vill anfalla med och klickar vart man vill anfalla och så sköter de resten själv. Inriktningen är som sagt inte på krig, men spelet har ändå en fullt fungerande krigsföringsmekanik som väl täcker de behoven man eventuellt har om man måste ta över en mark från en fiende. Ja, man kan ju inte låta sin granne ha det där fina berget fullt med guld i.

The Settlers 7 är en värdig vinnare av årets spel just eftersom det förmedlar en spelglädje som många spel i dag saknar. Det är ett hantverk som är skapat med kärlek och det lyser igenom och smittar av sig på den som spelar. The Settlers 7 ger mig kärlek och jag ger det kärlek. Det är en ömsesidig kärlekshistoria som kommer att pågå i hela dess livslängd. PCn behöver fler spel som det här för att sticka ut och bevisa att spel säljer bra även på PC. Vi behöver inte en massa multiplattformspel som är dåligt klonade, nä vi behöver bra spel som är skapade av PC-spelare som brinner för formatet. Från PC-spelare som älskar att spela på PC och vet vad som är unikt med plattformen och utnyttjar det till fulla. Tack Blue Byte och välkommen tillbaka i matchen!

Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ‘Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.