Det har kommit till min vetskap att spelet From Dust har en inbyggd låsning vid 30 fps även på PC. Inte nog med det, den har även inga som helst möjligheter att ställa om grafiken, såsom antialiasing. Sedan skall styrningen av spelet av en mängd forumposter att döma vara extremt dålig för att vara med mus. Jag har inte testat själv, men det får mig inte att bli lockad av det i vilket fall som helst.

Och vilket företag är det som återigen ger oss PC-användare vad vi förtjänar? Jo, Ubisoft förståss. Och självklart har dom klämt in sitt härliga online-drm i spelet, trots att de innan sade att det inte skulle återfinnas i From Dust. Jag var inne på det här för någon vecka sedan, om vilka det är som får känna på deras DRM. Inte är det de som olagligt tankar hem spelet, utan vi som ser till att spelutvecklarna får fortsatta möjligheter att göra det som de mest av allt älskar, utveckla nya spel.

Nu tänker jag inte gräva djupare in i DRM-djungeln ännu en gång, utan tänkte kasta lite skit på den urusla portningen. Vi har alltså att göra med ett konsolspel som är portat till PC. Det kan ju som bekant bli lite si och så med det. Ibland blir det helt ok, men oftast blir det ganska dåligt. Men det brukar nog sälla vara så katastrofalt dåligt som From Dust är. Vi snackar alltså om ett spel som inte tar vara på någon fördel överhuvudtaget en PC har gentemot en konsol. Eller jo, en fördel tar den nytta av, nämligen möjligheten att trycka in ett förbannat irriterande DRM-skydd!

Personligen tycker jag att spel som detta gott kunde vara konsolexklusivt. För vad är meningen från Ubisofts sida med ett släpp av ett sådant här spel? Visst, portningen kostade väl knappt något och ett gäng spel säljs det säkert till de som inte kollat upp fakta först. Men den otroligt dåliga ryktet som adderas på Ubisofts redan ganska tunga rykte gör inget gott alls för dem.

Nä, jag är besviken! Känner mig blåst på ett spel som jag sett fram emot. Ett spel som kunde ta över efter Popolous. Ett spel som inte är stöpt i något mall som alla andra spel är. Nä, Ubisoft, skärpning!

1. Sensible Soccer (Amiga)

Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.

2. Wolfenstein 3D (PC)

Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.

3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)

Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?

4. Dune II (Amiga)

Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.

5. Pinball Fantasies (Amiga)

Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.

Bubblare:

Desert Strike (Amiga)

Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.

Flashback (Amiga)

Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.

När det händer något i illa i världen, såsom terrordåd, mord andra våldsdåd och så vidare tar det oftast inte lång tid innan blickarna vänds mot spelvärlden. Det är spel som Postal, Call of Duty, Gta och även World of Warcraft som får stå till svars inför folks handlande. Men jag tänker inte fortsätta på den vägen, utan vända på det hela en sväng. Det är med tanke på det absolut senaste som har hänt i London. I ett inlägg på GamePolitics.com står det att läsa att en polisman har lagt skulden på spelet GTA.

Men detta får mig att fundera, varför bryr vi oss om vad en enda polisman tycker? Det känns som att vi letar efter anledningar att bli upprörda för att det finns människor som tycker olika oss. Att vi söker konflikter och själva gör dem större än vad det egentligen är. Ibland får jag känslan av att spelare vinklar inläggen till att samhället hatar spel. Men när man gräver lite djupare i det så är det ju bara en och annan enstaka människa som ligger bakom uttalandena.

Jag tror nämligen inte att det är så otroligt många som verkligen vill lägga skulden på spelbranschen för att de vill den illa. Jag tror främst att det är för att de är osäkra på resultatet av många timmars spelande. Och där känner jag att spelbranschen är ganska omogen i sitt bemötande. Det vanligaste bemötande jag har stött på är att det inte finns någon forskning på att spel skulle vara skadligt. Men om man vänder på det så finns det ju lika mycket (enstaka) forskning som säger motsatsen. Vad jag vill ha sagt är att det har forskat för lite överhuvudtaget för att detta ska kunna användas som argument, oavsett vilken sida man står på.

Att människor är försiktiga är väl inte så konstigt? Att man tar det säkra före det osäkra och då det inte kan bevisas med 100% säkerhet att spel inte är skadliga, så förstår jag åtminstone de personer som anser att det kanske kan finnas en liten sanning bakom deras påstående.

Om vi vill komma någonstans måste vi mogna och inte direkt trycka taggarna utåt när vårt älskade fritidsintresse attackeras av kvällspress som hört någon på gatan säga något om ett visst spel. Att istället ta en mogen debatt är något som jag vet många spelbloggare gör, men samtidigt finns barnsligheten kvar emellanåt och man hugger tillbaka med samma vapen man nyligen blev nedstucken med.

Jag kanske må vara en bakåtsträvare, men när andra tittar framåt så älskar jag att titta bakåt. Att minnas tiden och spelen som varit, att ta upp dem och inandas dem. Dofter som man förknippar med gamla minnen kan få mig att rysa av välbehag på ett sätt som inget nytt kommande spel någonsin kan göra. Oavsett hur snyggt eller bra det verkar vara. Jag tänkte här skriva ett inlägg om ett av mina favoritspel alla kategorier. Det handlar om ett gammalt Amigaspel vid namn The Settlers.

När man trycker i den första disketten i Amigans hungriga diskettstation startar efter ett litet tag en av dåtidens absolut vackraste introanimationer. Det var så vackert att se riddaren komma hem till sin by och sitt slott. Allt akomponerat till underbart vacker amigamusik. Efter introsekvensen var spelad var man tvungen att byta diskett då inget mer än introt fick plats på den första disketten. Givetvis kunde man sätta in diskett två direkt, men då missade man ju det stämningsbyggande förspelet.

I min Amiga 500+ hade jag hela 1 mb minne. Det innebar att jag kunde få mycket större kartor att spela på än vad mina kompisar hade. Men inte nog med det, efter att min kusin köpt en A1200 och fått ännu mer minne och ännu större kartor än mig att spela på var jag tvungen att skaffa extraminne. Det fanns nu otroliga 2 mb minne i min maskin och jag kunde spela på de största banorna som spelet erbjöds. Det var en enorm upplevelse att nästan ha en oändligt stor värld att spela i.

Men det mest fantastiska med spelet var kanske dess multiplayerdel. På en och samma Amiga kunde man nämligen koppla in 2 stycken möss och därefter spela splitscreen med eller mot varandra. Det här var något helt utöver det vanliga. Tidigare hade man bara kört bilspel och liknande i splitscreen. Men nu ett strategispel som man kunde spela mot en kompis. Framtiden var här!

Jag minns att en av de roligaste buggarna som fanns i spelet var att man kunde bygga vägar nära en grannes vägar och därefter dra in dennes vägnät i ens eget. Det innebar att om man satte en massa byggnader på denna vägen och inte hade det ihopkopplat med ens eget vägnät togs en massa resurser från grannen för att bygga upp ens eget imperium. I bland kunde det ta någon timme innan ens kompis kom på vad man hade gjort och då var skadan redan såpass stor att man hade ett klart överläge inför nådastöten.

Spelserien The Settlers har fortsatt att utvecklas och är nu uppe i version 7. Det har varit en något brokig väg och femman och sexan är några som jag helst vill glömma att de fanns. De må vara helt ok RTS-spel, men de borde inte ha använt namnet Settlers till dem, för något Settlers var de aldrig. Sjuan som kom förra året satte jag som årets spel vilket jag ansåg var tack vare att det tog spelet tillbaka till rötterna. Att blicka tillbaka i tiden kanske är det bästa sättet för att komma framåt?

Som många av er som läser den här bloggen vet är att jag föredrar att spela på PC framför alla andra format. Men ändå äger jag samtliga stationära konsoler den här generationen. Jag tänkte här försöka förklara varför eftersom jag i de flesta inlägg alltid har en kritisk underton mot konsoler i allt jag skriver.

PC är något som alltid funnits hemma hos mig som spelmaskin. Men någongång under 2006 började jag bli intresserad av Nintendos konsol. Jag ville också stå och vifta i tennis och slänga iväg bowlingklot i bowling. Det var ju som om man spelade det på riktigt. Och som många andra så inhandlade jag mig ett Wii under vintern 2006. Min första konsol sedan Playstation 1.

Men tiden gick och jag började tröttna på att vifta över tennisbollar till andra sidan nätet. Jag började bli sugen på att spela fotbollsspel. Köpte ett Fifaspel till Wii men boev så besviken att jag ganska snart efteråt köpte ett ps3 så att jag kunde avnjuta Fifa som det skulle avnjutas.

Att valet föll på ps3 istället för en 360 var enbart för det kommande Final Fantasy 13 som skulle revolutionera allt jag visste. Jag var under den här tiden ganska inne i konsolsfären. Jag köpte till och med ett fps till den(Killzone 2). Men, det var nog någonstans här som jag började förstå atr alla spelgenrer gör sig inte lika bra på konsol som till PC.

Killzone 2 var på sin höjd nästan lika snyggt som det flera år gamla Doom 3. Spelkänslan var betydligt sämre och jag hatade att inte kunna sikta så snabbt som jag föreställer mig att man kan med ett gevär. Istället var man på konsol fast med en styrspak som gjorde att det kändes som att styra en byggkran istället för ett smidigt litet vapen.

Efter en personlig tragedi så köpte jag mig en 360 för att plåstra såren lite och komma på andra tankar. Spelet som lockade mest där var Fable 2 och Gears of War. Spel som jag gillade riktigt mycket och som funkade hur bra som helst med en gamepad.

Nu när jag sitter och tänker tillbaka på mina felsteg och analyserar lite omkring dem har jag lärt mig att var spelmaskin har sina fördelar och nackdelar. Givetvis finns de flesta fördelarna på PC eftersom man med en enkel Xboxkontroll kan göra om den till en 360 med snygg grafik. Men spelen är ofta exklusiva på konsolerna. Så för de glada stunderna med Mario och Zelda är ett Nintendo ett måste även i framtiden. Xboxen och Playstationet känns inte som att de har tillräckligt starka spelserier för att berättiga ett köp av båda konsoler i framtiden. Och det mesta av Xboxens spel verkar komma till PCn förr eller senare ändå. Intressant är det också om ryktet att spela 360-spel i Windows 8 blir verklighet. Då är steget lätt att dumpa hårdvaran Xbox helt och hållet ganska lätt.

Så vad är det egentligen jag vill ha sagt med det här inlägget? Egentligen kan jag väl sammanfatta det med att sportspel och tredjepersonsspel spelas utmärkt på konsol(men minst lika bra med PC och 360-kontroll) medan FPS och strategispel spelas bäst på PCn.

Ett spel som jag personligen tycker ha fått ta emot mycket skit är uppföljaren till The Legend of Zelda, nämligen Links Adventure. Det hade en tuff uppgift att fylla föregångarens skor och många tycker att det misslyckades. När man radar upp vilna spel i Zeldaserien som är bäst hamnar Zelda 2 oftast sist, endast CD-i-spelen hamnar längre nrr, men de räknas väl inte?

När jag gör min lista över Zeldaspelen hamnar Zelda 2 på en mycket hedrande andraplats efter det fantastiska A Link to the past. Ni läste rätt, inget Ocarina of Time här inte. Det hamnar istället ganska långt ner på min lista. Om inte tom sist? Nu har jag aldrig spelat Majoras Mask så med wn viss reservation att det kan hamna allra sist.

Det fantastiska med just Zelda 2 var den översiktsvärlden man hade för att sen gå in och slåss i äkta 2D när det blev fight. Det var en blandning mellan det första Zeldaspelet och traditionella Jrpgn. Men det fanns även en hel del Metroid i spelets palats.

Jag minns mycket väl när man bara strövade runt i landskapen och kunde gå in i de små byarna för att prata med byinnevånarna. Atmosfären var magiskt på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt.

Jag tycker det är synd och skam att Nintendo inte fortsatte på den här banan med att blanda top-vyn med en mer traditionell Metroidvy. Ett nutida Zelda med samma koncept kanske kunde varit en med dels topdown-vy först för att sedan komma in i en 3D-vy när det är dags för fight. Jag får nog fortsätta drömma eller trycka i den gamla guldiga kassetten med mina gamla sparfiler i och bara njuta.

Det var en intressant diskussion borta hos mina vänner på Spelkriget i veckan angående att spela klart spel. Det fick mig att fundera på hur många spel som jag själv spelar helt klart under ett år. Visst, det handlar mycket om recensioner och att spela klart dom spelen, men det tänkte jag inte nämna mer här än att de spelen som jag recenserar har jag klarat av innan recensionen börjar skrivas.

Men förutom de spel som jag har recenserat i år tror jag faktiskt inte att det är ett enda som jag har klarat av helt och hållet. Och eftersom jag inte är en sådan som letar achivements, utan mest kör huvudstoryn och därefter är nöjd så borde det att klara ett spel vara ganska enkelt. Men jag vet inte vad det är med mig, jag fastnar på bossar, klarar inte av vissa passager och så vidare. Dead Space 2 är ett exempel där jag bara dör, dör och dör. Och då ska sägas att jag spelar på lättaste nivån. Visst, det kanske är pinsamt att erkänna det, men nu är det som det är.

Men varför klarar jag då av de spelen jag ska recensera? Vad skiljer en sådan spelomgång mot en annan. Hade jag klarat av Dead Space 2 om det vore ett spel som skulle recenseras? Faktum är att jag tror det. På något sätt spelar jag igenom spelet med mer beslutsamhet att jag ska klara ett visst antal banor/nivåer innan jag får gå och lägga mig. Allt för att deadlinen ska kunna hållas. Och tack vare det så blir det som dunderhonung för mig och jag blir ett antal snäpp bättre på spelet.

Alice Madness Returns anser jag vara ett av de bästa spelen som släppts i år. Det spelet har jag fastnat på i första kapitlet och dött hur många gånger som helst på en boss där. Just nu känns det väldigt hopplöst att komma vidare i det, men jag kommer nog att ta upp det efter jag löst ut Red River (som om det skulle hända).

Men innan jag ger upp ett spel tänker jag oftast så här att det ska vara kul att spela. Jag vill inte att spelandet ska bli ett jobb. Därför släpper jag spel som jag fastnar i, oavsett hur bra de än må vara. För det är inte kul att stånga huvudet in i väggen ens i världens bästa spel, det finns tillräckligt många andra som kan underhålla mig bättre.

Det känns ovant för mig att rada upp konsoltitel efter konsoltitel såhär på en topplista över bra spel. Men faktum är att förr i tiden var faktiskt konsoler riktigt bra, eftersom man spelade konsolspel på dem. Dagens konsoler(förutom Wii) vill vara PC-datorer och spela PC-spel. Det är en ekvation som inte går ihop och det blir pannkaka av det hela. Låt konsoler göra det dom är bäst på och låt datorer köra de spelen de är bäst på.

1. The Legend of Zelda: A Link to the Past (SNES)

Det är inte bara årets bästa spel, utan ett av tidernas absolut bästa spel någonsin. Jag älskade både ettan och tvåan så när A Link To The Past skulle komma på Super Nintendo var jag riktigt taggad. Och givetvis var det allt som en liten tolvåring kunnat önska sig. Äventyrslusten att upptäcka hela världen var större än någonsin tidigare. Att inte Nintendo fortsatte på den här stilen istället för att förstöra världens bästa spelserie i och med Ocarina of Time är för mig ännu en gåta. Hoppas dock att de kommer att falla i retrotänk och skapa ett nytt A Link To The Past!

2. Lemmings (Amiga)

Med en nyinköpt A1084S (14″ skärm) så släpptes det här spelet som alla snackade om det här året. Lemmings var ett sådant sjukt beroendeframkallande spel och det första spelet som jag kände bara-en-bana-till-känslan. Jag minns dock än fadäsen med Amigans strömknapp som sitter på AC-adaptern och hur den låg i min hylla där jag hade fötterna när jag brukade spela. Utan att ha skrivit upp lösenordet på ett helt gäng banor så råkade jag trycka av hela datorn och allt var borta. Jag var tvungen att starta om igen. Tänk nu att på den här tiden var internet fortfarande många år borta så några nya lösenordskoder fick jag allt själv fixa fram genom att spela om.

3. Speedball 2: Brutal Deluxe (Amiga)

Det är som handboll, fast brutalare. Det här är spelet som alltid spelades när man hade kompisar över. Med hjälp av alla bonusar man fick genom att studsa bollen på rätt ställen på planen samlade man poäng. Mest poäng i slutet på matchen vann. Och det behövde inte vara den som gjorde mest mål. Därefter kunde man uppgradera sitt lag i bästa RPG-stil.

4. Super Mario World (SNES)

Plattformsperfektion har aldrig varit bättre än så här. Minnena till det här spelet rör sig mer än till bara spelet själv. Mina föräldrar hade nyligen skilt sig och jag när jag spelar spelet i dag så fungerar det som en tidsmaskin. Helt plötsligt är jag tillbaka på mitt rum hos mamma, ett rum som jag älskade, men i ett område som jag vantrivdes i. Jag känner doften från palmolivtvålen som jag nyss tvättat händerna med innan jag sätter mig framför min Goldstar 20″ TV och spelar ett av världens bästa plattformsspel. Rysning!

5. Castles (Amiga)

Efter att ha funderat en stund så förstår jag först nu varför det här spelet var så sjukt beroendeframkallande. Det är ju tower defencens urfader. Fast så mycket bättre. Man byggde upp sitt slott med murar och torn. Därefter satte man ut bilbågeskyttar och andra soldater för att få ett så bra skydd som möjligt. När detta var gjort började fienden anfalla ens slott. Att jag aldrig har tänkt på liknelsen tidigare. Jag rekommenderar detta spelet starkt till alla som älskar tower defence.

Bubblare:
Vissa år berikas med så många spel att det är synd att de inte ens kan komma med i min topplista. Därför tänkte jag i alla fall nämna de titlarna som kom precis utanför topplistan.

Moonstone: A Hard Days Knight (Amiga)

Ett sjukt svårt spel som jag dog och dog och dog på hur många gånger som helst. Dock ett riktigt roligt spel när man är ett gäng som spelar. Har för mig att man kunde spela fyra personer samtidigt, men då jag bara hade två stycken tac-2 så har jag aldrig kunnat testa det.

Lotus Turbo Challenge 2 (Amiga)

En kompis till mig visade mig det här spelet när det var nytt. Han sa att i det här spelet håller inte bilarna på och fjanta sig med att ta skada och sånt löjligt. Här var det bara till att köra på. Och han hade rätt, det var bara att köra! Soundtracket till spelet är numera legendariskt, så trots att det känns mer som att banan rör sig mot bilen istället för tvärtom är det helt klart värt att spela det igen.

Another World (Amiga)

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och dessa sjukt svåra spel. Redan i andra skärmbilden i denna klassiker dog man av en mask som sprätte sönder benet på en. Och det hände säkert 30-40 gånger innan man fick in tajmingen att komma förbi den. Och då var det dags för nästa svåra fiende att ha ihjäl en. Och så fortsatte det. Jag har aldrig klarat det här spelet, men det förtjänar ändå en plats här.

Det kallades en doomklon på hjul. Och den beskrivningen räckte för att få mig på fall. Spelet i sig går ut på att du som taxichafför kan åka runt och plocka upp folk och köra dem till ställen för att tjäna pengar. Med de intjänade pengarna kunde man köpa nya häftiga vapen och använda på konkurrerande taxichafförer och andra bilar som åkte ivägen för en. Det kom ut ungefär 3 år innan Carmageddon och var egentligen bättre på varje punkt förutom möjligtvis grafiken.

Men lika alla Elite-kloner som finns så var det sjukt lätt att fastna i det. Och att bara köra en kund till för att få mer pengar till ett nyt vapen var något som jag fastnade i mängder av timmar. Jag tror inte ens att jag vågar mig på en uppskattning av antalet timmar nedlagt i det här spelet. Men att det är tresiffrigt råder ingen tvivel om.

Jag vet att det även släpptes en uppföljare till Quarantine, men det var inget som jag då eller på senare år har spelat. Men det kanske är något att kika närmare på här i sommar då somrarna alltid går i retrospelens tecken. Vi får se helt enkelt! Och mest av allt hoppas jag givetvis att Quarantine, liksom Carmageddon kommer i en ny version med uppdaterat allt!

Ja det här förväntade du dig nog aldrig att läsa på den här bloggen. Men faktum är att jag faktiskt är ganska sugen på vad Nintendo har kokat ihop för konsol till nästa år. Varken Sony eller Microsoft kan på samma sätt skapa ett sug till konsoler på samma sätt som Nintendo. Jag tror att det är så eftersom det enda dom satsar på (eller har satsat på iaf) är att skapa en så kraftfull maskin som möjligt. Men oavsett hur mycket dom än försöker kommer de aldrig upp till PCns kraft.

Och då känns det verkligen inte som att det är något som lockar. Jag kan ju redan i dag spela mina PC-spel med min 360-kontroll, så inte ens där skiljer de sig åt. Enda anledningen är ju givetvis för de exklusiva spelen. Men de skapar ju inget sug för själva konsolen i sig. Nä, där är Nintendo helt outstanding, och har så varit ett tag nu.

Jag vet inte vad jag ska tro om alla rykten om konsolen i fråga, men det här med att det skulle vara en skärm i kontrollen låter typ hur häftigt som helst. Skulle vara grymt att kunna ha kartan i typ Zelda där medan man springer runt på stora skärmen. Det är sådana här saker som gör att Nintendo står över de andra två aktörerna i konsolkriget. Jag älskar det! Men Microsoft och Sony får mer än gärna överaska mig, men jag tvivlar!