Ja, jag tycker alldeles för mycket för att bara sitta och titta på allt erat tyckande överallt. För är det något som ni gör så är det just att tycka. Ni tycker i forum, ni tycker i bloggar, ni tycker på facebook och sist men inte minst så tycker ni även på twitter. Men inte nog med det, det värsta av allt är att ni oftast tycker fel.

Mitt liv har ändrats en hel del sedan jag drog i gång den här bloggen. Jag har dock aldrig tagit bort den eftersom jag någon dag tänkt att komma tillbaka i full karriär. Sedan bloggen föddes har jag slutat att plugga, blivit pappa och fått ett heltidsjobb som är mycket krävande. Med andra ord så har min tid för spel reducerats något så extremt så att jag kanske på sin höjd spelar 1-2 timmar i veckan.

Men bara för att jag i princip har slutat spelat så har ju inte ni slutat att tycka om allt mellan himmel och jord. Att ligga där på kvällen och kika igenom allt ert tyckande om hur Halo är guds gåva till mänskligheten, FPS uppfanns med GoldenEye på N64, Diablo 3 suger osv osv. Det är plågsamt! Och jag känner inte att jag riktigt orkar tycka till på twitter. Nä, för tycker man till på twitter när man ligger och halvsover blir det oftast lite tokigt. Samtidigt startar det ibland igång en diskussion som jag inte kan följa då jag måste sova. Så var kan jag få tycka som jag vill utan att känna mig stressad? Jo, på min blogg!

Så jag ska med jämna mellanrum försöka spy ut allt mitt samlade tyckande här istället. Känns som att en blogg är mer ämnad för mitt mål också med tanke på de 140 tecken man är begränsad till på twitter.

Innan jag får alla tyckare på mig så får jag förtydliga att mitt resonemang med att ni tycker fel givetvis är med glimten i ögat och inte på något sätt tänkt att göra er som eventuellt läser detta upprörda till den milda grad att ni börjar tycka en massa här i kommentarerna

Som säkert en del av er vet om mig så gillar jag starkt att handla spel digitalt. Jag köper mestadels från tjänsterna Steam, Gamersgate och Origin. Min absoluta favorit är Gamersgate. Men även solen har sina fläckar. Vanliga butiker såsom Webhallen för att ta ett exempel har nämligen en indikation på hur många varor de har kvar innan de måste beställa in nya från deras leverantör. Den här funktionen fungerar utmärkt i butiker som säljer fysiska varor.

Varför är det så svårt att implementera den här funktionen i en digital butik? Det borde rimligtvis vara väldigt enkelt. Jag vill gärna veta om jag kommer kunna få börja spela spelet direkt eller om jag måste vänta någon vecka, precis på samma sätt om jag beställer från Webhallen. Antingen får jag det i brevlådan dagen efter eller så tar det typ en vecka.

Det här är en funktion som borde vara standard hos alla onlinebutiker, men faktum är att jag inte mött problemet hos någon annan försäljare än just Gamersgate. Jag vet att när ett spel var slutsålt på Steam så plockade Valve bort spelet från systemet tills de fått in nya. En helt klart bättre lösning, men bäst vore väl ändå att bara skriva ut att spelet är tillfälligt slut och att nycklarna kommer om 5 dagar.

Jag har i dagarna skrivit min sista recension för svenska Eurogamer. Jag kände att med mitt nya jobb och allt annat som händer i mitt liv just nu att tiden inte riktigt fanns. Jag kommer istället att åter bli lite mer aktiv här på bloggen och skriva mycket om det som jag gillar bäst, nämligen retrospel och pc-spel.

Sedan ska jag i ärlighetens namn även säga att jag tappade en del av njutningen i att spela när man hade en tidspress på sig. De bra spelen ville man ju aldrig att de skulle ta slut. De dåliga spelen kändes bara jobbigt att komma hem till efter arbetet och förstöra kvällarna med.

Nä, jag trivs nog ändå bäst med mina gamla spel som jag kan få spela i lugn och ro samt dela med mig av mina upptäckter på retromarknaden i den takt jag vill.

Kanske ett totalt onödigt inlägg, men jag kände ändå att jag ville få ut det

Jag låg och lyssnade på senaste avsnittet av P3 spel i går natt, där de talade om frågan om spel påverkar våra hjärnor. Utgångspunkten var de två stora händelserna i Oslo och London där spel som Modern Warfare 2, Grand Theft Auto och World of Warcraft har fått ta emot en del skuld.

Ett klipp i programmet lade fram fakta för att spel påverkar hjärnan och personen blir mer aggressiv. Den här faktan sköts ner i ett senare debattinlägg från dataspelsbranschen med argumentet att det inte är fler våldsdåd i dag än det var på 70-talet.

Och visst, jag kan ingen fakta angående våldsdåd i dag och på 70-talet, så vi antar att det är sant. Men handlar påverkan av ens aggressivitet enbart om att gå ut och mörda folk och tända eld på deras hem?

När jag hör forskningens inlägg angående att spel påverkar aggressiviteten så tänker jag i mycket mindre banor. För att den ska påverka aggressiviteten räcker det väl att jag kanske kastar handkontrollen i soffan för att det skall stämma? Räcker det inte att jag svär åt spelet som jag nyss dött i 30 gånger på samma ställe? Jag anser att det visst räcker med dessa små saker för att spelen ska kunna anses göra oss mer aggressiva.

Det känns nästan inte som att det skulle behövas någon forskning alls om det. Bara man ser sig om kring sina vänner så är det mycket svordomar och kastade handkontroller som förekommer. Både ett och annat tangentbord säljer jag till folk som slagit sönder dem av ilska.

Men varför är vi som spelare så rädda för att erkänna det här då? Så länge aggressiviteten stannar i stridens hetta med den kastade handkontrollen så är det ju inget direkt problem. De allra flesta av oss tar ju som sagt inte med aggressiviteten ut på gatorna och slår till pensionärer. Det är den här helt svart/vita skalan som jag har svårt att förstå. Antingen eller? Nej, jag tycker inte det är antingen eller. Jag tycker att ja, spelare blir aggressivare men nej, inte så aggressiva så att det syns i någon som helst brottsstatistik.

Samma aggressivitet upplever jag dock även existerar i andra spel, såsom Monopol eller Kubb. Den existerar även i fotboll där vi gång på gång ser föräldrar till barn nästan slå ihjäl varandra för deras barns lags skull.

I P3 spel anser de att debatten måste mogna och det håller jag med om. Samtidigt är det inte så bra att anse detta i ena meningen och därefter skjuta sig själv i foten genom att förutsätta att de som säger emot spelarna ”aldrig ens har hållit i en handkontroll”.

När det händer något i illa i världen, såsom terrordåd, mord andra våldsdåd och så vidare tar det oftast inte lång tid innan blickarna vänds mot spelvärlden. Det är spel som Postal, Call of Duty, Gta och även World of Warcraft som får stå till svars inför folks handlande. Men jag tänker inte fortsätta på den vägen, utan vända på det hela en sväng. Det är med tanke på det absolut senaste som har hänt i London. I ett inlägg på GamePolitics.com står det att läsa att en polisman har lagt skulden på spelet GTA.

Men detta får mig att fundera, varför bryr vi oss om vad en enda polisman tycker? Det känns som att vi letar efter anledningar att bli upprörda för att det finns människor som tycker olika oss. Att vi söker konflikter och själva gör dem större än vad det egentligen är. Ibland får jag känslan av att spelare vinklar inläggen till att samhället hatar spel. Men när man gräver lite djupare i det så är det ju bara en och annan enstaka människa som ligger bakom uttalandena.

Jag tror nämligen inte att det är så otroligt många som verkligen vill lägga skulden på spelbranschen för att de vill den illa. Jag tror främst att det är för att de är osäkra på resultatet av många timmars spelande. Och där känner jag att spelbranschen är ganska omogen i sitt bemötande. Det vanligaste bemötande jag har stött på är att det inte finns någon forskning på att spel skulle vara skadligt. Men om man vänder på det så finns det ju lika mycket (enstaka) forskning som säger motsatsen. Vad jag vill ha sagt är att det har forskat för lite överhuvudtaget för att detta ska kunna användas som argument, oavsett vilken sida man står på.

Att människor är försiktiga är väl inte så konstigt? Att man tar det säkra före det osäkra och då det inte kan bevisas med 100% säkerhet att spel inte är skadliga, så förstår jag åtminstone de personer som anser att det kanske kan finnas en liten sanning bakom deras påstående.

Om vi vill komma någonstans måste vi mogna och inte direkt trycka taggarna utåt när vårt älskade fritidsintresse attackeras av kvällspress som hört någon på gatan säga något om ett visst spel. Att istället ta en mogen debatt är något som jag vet många spelbloggare gör, men samtidigt finns barnsligheten kvar emellanåt och man hugger tillbaka med samma vapen man nyligen blev nedstucken med.

Det var en intressant diskussion borta hos mina vänner på Spelkriget i veckan angående att spela klart spel. Det fick mig att fundera på hur många spel som jag själv spelar helt klart under ett år. Visst, det handlar mycket om recensioner och att spela klart dom spelen, men det tänkte jag inte nämna mer här än att de spelen som jag recenserar har jag klarat av innan recensionen börjar skrivas.

Men förutom de spel som jag har recenserat i år tror jag faktiskt inte att det är ett enda som jag har klarat av helt och hållet. Och eftersom jag inte är en sådan som letar achivements, utan mest kör huvudstoryn och därefter är nöjd så borde det att klara ett spel vara ganska enkelt. Men jag vet inte vad det är med mig, jag fastnar på bossar, klarar inte av vissa passager och så vidare. Dead Space 2 är ett exempel där jag bara dör, dör och dör. Och då ska sägas att jag spelar på lättaste nivån. Visst, det kanske är pinsamt att erkänna det, men nu är det som det är.

Men varför klarar jag då av de spelen jag ska recensera? Vad skiljer en sådan spelomgång mot en annan. Hade jag klarat av Dead Space 2 om det vore ett spel som skulle recenseras? Faktum är att jag tror det. På något sätt spelar jag igenom spelet med mer beslutsamhet att jag ska klara ett visst antal banor/nivåer innan jag får gå och lägga mig. Allt för att deadlinen ska kunna hållas. Och tack vare det så blir det som dunderhonung för mig och jag blir ett antal snäpp bättre på spelet.

Alice Madness Returns anser jag vara ett av de bästa spelen som släppts i år. Det spelet har jag fastnat på i första kapitlet och dött hur många gånger som helst på en boss där. Just nu känns det väldigt hopplöst att komma vidare i det, men jag kommer nog att ta upp det efter jag löst ut Red River (som om det skulle hända).

Men innan jag ger upp ett spel tänker jag oftast så här att det ska vara kul att spela. Jag vill inte att spelandet ska bli ett jobb. Därför släpper jag spel som jag fastnar i, oavsett hur bra de än må vara. För det är inte kul att stånga huvudet in i väggen ens i världens bästa spel, det finns tillräckligt många andra som kan underhålla mig bättre.

Jag köper alltid kravbananer eftersom att bananodlingarnas arbetare annars far illa ut med alla gifter som icke kravbananerna besprutas med. Rättvisemärkt är ännu ett steg åt rätt riktning för humanare arbetsförhållanden. Men då jag ser förhållandena mellan kravbananer och vanliga i butikerna så förstår jag att ekonomin i många familjer styr framför andra, helt okända människors arbetsförhållanden. Och det är något som gör mig ledsen. För det skulle inte behöva vara så att pengar är viktigare än människors liv.

Vad har då detta med spel att göra kanske du tänker nu? Självfallet har det med Rockstarpubliserade spelet L.A Noire att göra. I det fallet har det framkommit att utvecklarens personal har fått jobba häcken av sig under orimligt många timmar under dygnet (upp till 110 timmar per vecka!). Sedan när de tuppat av och lämnat företaget har deras insats för spelet helt strukits ur eftertexterna så att det dom gjort inte betydde vatten för ressigören Brendan McNamara.

Det jag funderar på, i jämförelse med kravbananerna, är hur många av spelarna som är beredda att visa sin avsky mot ett företag som behandlar sina anställda som vatten, och helt enkelt bojkotta spelet. Personligen tänker jag bojkotta spelet när det kommer till PC oavsett hur bra recensioner spelet än har fått.

Kanske borde man ta med en etisk aspekt i recensioner. Eller helt enkelt kravmärka spel, antingen på kartongen eller i recensionen. Visst är det svårt att veta allt om hur det står till bland speltillverkarna, men ett visst ansvar att ta reda på vad vi stödjer tycker jag ändå att man som konsument har.

Jag tycker att detta är en intressant fråga som ännu är ung i den här branschen. Men jag vet att det finns många som bryr sig i samhället. Frågan är bara om de är villiga att offra en liten del av sitt spelintresse för den goda sakens skull?

Jag fick mig en liten tankeställare härom dagen när jag skrev en tweet om den kommande doomklonen Duke Nuken Forever. Jag reflekterade inte direkt över det då innan jag fick påbackning om vad jag menade med doomklon. För mig är det ganska naturligt vad en doomklon är. Det är ett spel där man rör sig i tre dimensioner, oftast med ett vapen i handen. Men det stannar inte där, doomklon är/var ett mycket bredare uttryck än vad dagens motsvarighet FPS är.

Och för att Ni inte ska tro att det är något uttryck som jag själv har hittat på så kan jag bara säga att doomklon var ett väl vedertaget genrebeskrivande ord i både svensk och utländsk spelpress under mitten av nittiontalet. Men även spel som Descent och Quarantine gick i genren doomkloner.

Det här är givetvis det största erkännandet en spelstudio någonsin kan få. Att en hel genre blir uppkallad efter deras spel. ID Software var på den här tiden helt klart före alla andra spelstudios. Så med all rätt tycker jag de kan ta åt sig denna äran.

Men jag funderade även vidare lite på vad det kan finnas för andra spel som har satt namn på en hel genre. Det var svårt att komma på några direkta kandidater. @Thermoptic hintade om Qix och tetriskloner kanske varit ett vedertaget begrepp någon gång. Personligen har jag själv aldrig använt mig av de begreppen, men kanske har det varit så?

Det närmaste jag kommer är att man kallat spel som Benefactor för Lemmingsliknande, men det har aldrig varit en lemmingsklon. Inte heller storspel som Super Mario Bros har någon gång slått tillbaka plattformsspel i förmån till mariospel/mariokloner.

Jag tror att doomkloner som vedertaget namn dog någonstans vid släppet av Quake 1, men det fick i alla fall leva i ungefär tre år. Jag kan komma på mig själv i bland, speciellt när jag pratar, att jag säger doomklon om någon ny fps som är på väg. I skriven form blir det dock mer sällan, även om jag tycker doomklon är ett lite mysigare sätt att beskriva en genre som fick mig att sälja min Amiga (ångern som ligger kvar än i dag är stor!) i förmån för en 486 som kunde driva Doom 1.

I veckans speltriss kör Emmy på temat “tillsammans”. Jag har valt ut tre stycken spel som jag anser hör hemma i den kategorin. De är följande:

Snake Rattle n’ Roll vilket förövrigt är det absolut bästa coopspelet någonsin i mitt tycke. De två maskarna kan hjälpas åt att klara de svåra banorna tillsammans, men de kan även stjälpa varandra på flera helt underbara sätt.

Bubble Bobble är ännu ett fantastiskt nintendospel i coop. Här hjälps man åt att blåsa små söta bubblor på de elaka fienderna.

Black and White är ett väldigt underskattat spel skulle jag faktiskt våga mig på att säga. Här tänker jag på scenen där alla djuren står på rad tillsammans i en stor härlig grupp. Sedan kommer jag in i scenen och väljer en av dem. Deras ansiktsuttryck och kroppsspråk när de dels blir valda, dels när de blir bortvalda är obetalbara!

Jag har bestämt mig för att bygga om här på bloggen lite. Slänga ut det gamla och in med det nya. Jag har lekt runt lite med olika grejjer här i går så om ni var inne på bloggen då så kunde den se riktigt tokig ut. Men nu är jag i slutfasen och kan väl egentligen säga att den är färdig. Jag själv är ganska nöjd med den i alla fall, och det är ju det viktigaste. Det kan dock vara en och annan bugg eller färgkod kvar sedan det gamla temat då jag använt det som grund och rört runt i det bara. Men det är sådant som kommer försvinna lite med tiden. Jag hoppas själv på att det här kommer innebära en lite nytändning i mitt bloggande. Och även om jag inte kommer att blogga varje dag, så hoppas jag åtminstone två gånger i veckan.