Det här vackra kortet som ni nu ser är ett ACA1232-33-kort. Med andra ord ett accelerationskort till min Amiga 1200 som tar upp den till hissnande 33 mhz och 128 mb RAM. Samtidigt sitter det en ny CPU på kortet, så istället för Amigan ordinarie 68020 så får jag en 68030 på köpet.

Kortet kostade i runda slängar ungefär 1400 spänn och var helt klart värt det. Tack vare det sjukt stora minnet kan jag trycka upp typ varenda spel jag har genom Whdload. För er som inte har koll på vad Whdload är för något kan jag sammanfatta det som ett Steam utan onlinebutiken. Alltså ett ställe där jag kan starta alla mina spel ifrån. Även de spelen som inte är designade för att startas från hårddisk. Det innebär att jag kan använda min 21 år gamla dator på ett sätt som man är van vid i dag. Bara klicka och spela.

Spelen anpassar sig på så vis att du inte får effekten av att allt går mycket snabbare än tänkt. Jag vet när jag uppgraderade från min 486:a till en Pentium så var vissa spel helt ospelbara på grund av att de inte var skrivna till den snabbare processorn. Så är fallet alltså inte här, inte på det jag har hunnit testat ännu i alla fall.

Prestandan i själva Workbench är också den en betydligt trevligare upplevelse. Ikonerna laddar upp på några sekunder istället för typ 10-15 sekunder som man är van vid. Datorn ger ut nu 7.9 MIPS för de som har koll på sina Amigasiffror.

Det finns ytterligare en fördel med det här kortet. Man kan mjukvaruladda ROM-filer. Det är en stor fördel för de som har spel som kanske bara fungerar med 1.3 ROM men inte har en hårdvaruswitch för ROMs. Det innebär samtidigt att man kan mjukvaraboota datorn in i 3.1 ROMen även fast det “bara” sitter en 3.0 i den för närvarande. Många fördelar med andra ord!

Installationen av kortet var busenkelt. Man öppnade luckan under Amigan och förde in kortet på sin plats och sedan stängde man och allt var klart! Så, har du en Amiga 1200 som bara står där hemma och skrotar. Sälj den för allt i världen inte på Tradera! Nä, köp ett sådant här kort och njut åter av alla gamla härliga spel. Från tiden då spel var riktiga spel och inte några interaktiva filmer med låtsasval!

Tidigare i dag kom då äntligen ersättaren till min numera trasiga hårddisk som sitter i min Amiga 1200. Det hela består av en liten adapter från IDE-kabeln till CF-kortet. Det hela ser ut som på följande bild.

Dags att vända upp och ned på Amigan för andra gången i mitt liv. Första gången var ju för ungefär en vecka sedan då jag var tvungen att se hur hårddisken ser ut då den hade börjat felat. Med det sagt är jag absolut ingen kunnig person när det gäller att gräva i Amigor. Det gör mig även lite ont i hjärtat att skala av skalet på den då den är så fin

Men efter att dragit av samtliga skruvar och vänt datorn åt rätt håll igen var det bara att lyfta höljet och därefter vinkla upp själva tangentbordet. Så här ser alltså världens genom tidernas bästa dator ut! Plastpåsen i mitten är alltså den gamla hårddisken som är invirad på detta viset av den föregående ägaren. Det sitter även ett extrakort insatt (det mörka nere till höger) vilket jag förstått är 2 mb extra RAM.

Jag tog och drog bort den existerande hårddisken och lät IDE-kabeln vara kvar.

Den satte jag rakt in i adaptern och därefter tryckte jag in kortet. Jag halvt som halvt bröt sönder en av piggarna i adaptern. Men jag lyckades räta upp det hela och räddade dagen.

Eftersom det inte fanns några direkt skruvhål i adaptern fick jag ta till lite tejp som kunde hålla nere det hela. Jag fäste den i själva CF-kortet så att jag eventuellt inte skulle förstöra något känsligt.

På kortet var ScalOS redan förinstallerat. Det är ett 100% kompatibelt AmigaOS-system som vid första anblicken fungerar riktigt bra. En sådan enkel sak som att när man tar tag i ett fönster så ändrar den fokus till det automatiskt är underbart.

Till slut så körde jag igång ett gammalt härligt spel som jag har haft många roliga timmar till. Medan jag sitter och skriver det här går modulspelaren på fulla muggar och jag kör intron till spel som Lotus Turbo, Pinball Fantasier, The Settlers osv. Helt fantastiskt vilken maskin jag har här hemma

Så kan jag då rekommendera att man installerar en CF-hårddisk i sin Amiga? Japp, lätt. Men förvänta er inte några jätteökningar i prestanda. Jag känner nog faktiskt ingen skillnad alls. Men en sak som är stor skillnad är ljudnivån. Jag hör inte längre hårddisken och det är riktigt grymt. Jag sitter numera vid en helt tyst dator. Av någon anledning har diskettstationen slutat att knäppa också då den letar efter diskar. Dock fungerar den fortfarande som den ska och drar igång läsningen när en diskett sätts in. Har antagligen med ScalOS att göra. Fantastiskt i vilket fall som helst!

Vid varje julledighet tar jag mig ofta an någon gammal retromaskin. Det må vara ett NES, Snes eller Amigan. Oftast är det Amigan som ligger mig närmast om hjärtat. Men när jag i mitten av december slog på mig gamla trotjänare fick jag till min stora fasa se ett gäng felmeddelanden om att hårddisken inte mådde så bra som den borde. Jag hade aldrig tidigare öppnat upp en Amiga så det var med lite darriga händer jag tog mig an uppgiften.

Jag skruvade upp den utan några egentliga problem. Det jag ville se var hur hårddisken satt så att jag kunde införskaffa mig en ny. Det var en standard IDE 2.5 tumsdisk. Problemet är ju att sådana har jag inte liggandes på lagret, trots mitt ganska stora reservdelslager. Men så fick jag av en slump se på Tradera en liten fantastisk sak. Det är en compact flashkortsadapter till IDE.

Det innebär med andra ord att jag kan ta ett vanligt CF-kort och sätta in som hårddisk i Amigan. Coolt, typ en SSD i min gamla Amiga 1200! Men inte nog med det, för att göra det ännu lättare för mig är den redan förinstallerad med ScalOS. Det är ett operativsystem som är, ska vara, helt kompatibelt med Amigans originalsystem Amiga OS/Workbench. Samt att det från grunden ser mycket bättre ut.

Hårddisken bör dyka upp nu någon gång i mellandagarna så att jag kan sätta igång att leka igen redan till helgen. Jag får återkomma i ärendet när jag vet mer. Men jullovet ser ut att bli ett av de mest spännande på mycket länge!

En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.

Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.

Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…

I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.

Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!

Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.

Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!

Beneath a Steel Sky (Amiga)

Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.

Jazz Jackrabbit (PC)

Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.

Little Big Adventure (PC)

Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.

Novastorm (PC)

Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.

Raptor: Call of the Shadows (PC)

Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.

Sensible Golf (PC)

Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.

Transport Tycoon (PC)

Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.

Wacky Wheels (PC)

Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!

5. Sid Meier’s Colonization (PC)

Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.

4. Theme Park (PC)

Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.

3. Doom II: Hell on Earth (PC)

Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!

2. UFO: Enemy Unknown (PC)

Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.

1. Benefactor (Amiga)

Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.

1. The Settlers (Amiga)

Ett av världens absolut bästa spel någonsin som tyvärr inte gör sig speciellt bra i dag. Jag kommer ihåg det sjukt vackra introt på Amigan som bara det låg på en helt egen diskett. Fattar ni! 880 kilobyte ren och ram grafikporr! Man kunde om man ville hoppa direkt till nästa diskett, fast det ville man ju aldrig. Introt skapade den stämningen man ville ha inför varje spelomgång. Samtliga banor togs fram helt slumpmässigt. Man kunde dock skriva upp sina bästa banor med en 16-siffrig kod. Det var dessa koder som fans av serien skickade in till speltidningarna för att visa upp sina bästa banor. Det fanns 9 olika storlekar på banorna, från 1 som var minst, till 9 som var störst. På min Amiga 500+ hade jag “bara” 1 mb RAM. Det var iofs mycket ijämförelse med lillebror Amiga 500 och dess 512 kb. Men det räckte bara till att skapa banor upp till storlek 4. Självklart räckte inte det för 13-åriga mig, utan jag sparade helt enkelt ihop till ett helt megabyte extra RAM-minne för 999:- på Datic. Helt plötsligt kunde jag utforska oändligt stora banor på storleksgrad 9.

 2. Doom 1 (Pc)

Doom 1 var spelet som fick mig att konvertera från min kära Amiga till Pc. Jag var hemma hos en kompis som nyss hade skaffat Pc. Jag var egentligen emot Pc, dels för att det var dyrt, men även dels för att de tidigare Pc-maskinerna jag varit i kontakt med hade bara visat upp bedrövligt ful grafik och tjutigt ljud. Jämför det med introt på Pinball Fantasies på Amigan. Det är 30 år i utveckling emellan de maskinerna på den tiden. Men det här var något annorlunda, det här var en Compaq Presario – allt i ett dator. Med något sådant häftigt som CD-Rom. Jag hade aldrig sett en sådan mackapär tidigare inmonterad i en dator. Med svindlande 24 mb RAM-minne och 25mhz 486 processor färdades jag igenom de mörka och helt sjukt snygga korridorerna i Doom. Jag var tvungen att kapitulera. Det fanns ingen annan utväg. Jag sålde det mesta jag kunde för att få råd med en Pc. Amiga-tidningar, Nes-spel, gamla leksaker och även min gamla trotjänare Amigan… Tillslut hade jag 13000:- och kunde få tag i en 486:a med 50mhz, dock utan varken ljudkort eller Cd-rom, men det sket jag i just nu. Det enda som behövdes var Doom!

3. Cannon Fodder (Amiga)

Ännu ett Amigaspel där introt bygger upp hela stämningen för spelet. Än idag måste introlåten hålla till ett av spelvärldens bästa. Spelet själv var simpelt, men otroligt roligt. Man gick runt och skjöt fiendesoldater med en enkel musklickning. Ett av de roligaste momenten var helt klart när fienderna hade dödats, att än en gång skjuta på dem, och se dem flyga över skärmen. Sedan kunde man skjuta på dem igen, och igen, och igen…

4. Simon the Sorcerer (Amiga)

Tycker ni jag tjatar om jag tar upp introlåten i ännu ett Amigaspel? Givetvis inte! För med ett sådant sjukt bra musikchip kändes det som att speltillverkarna inte kunde misslyckas. Det bara låter så sjukt bra! Spelet då? Ja, i min skola slår det lätt Monkey Island. Det har verkligen allt. Men det bästa, och det som gör det lite likt The Book of Unwritten Tales är alla kopplingar till gamla sagor som man hela tiden känner igen sig i. Min favorit är helt klart scenen med trollet på bron, och de tre bockarna bruse. Jag ler än i dag när jag tänker på det.

5. Syndicate (Amiga)

Ok mina vänner. Så här såg det ut. Och så här ska det se ut när det görs på rätt sätt. Det här är Syndicate när det är som bäst. Jag tycker att övrig information om det här spelet är överflödigt. Ni som aldrig har spelat det kommer säkert ha kul med “uppföljaren” som endast delar titeln med originalet. Övriga som mig själv göre sig icke besvär.

Bubblare:

Star Wars – X-Wing (Pc)

Jag har egentligen aldrig varit mycket för flygspel. Men när det kommer till Star Wars så brukar det gå lättare att smälta för mig. Nu är det inte bara ett Star Wars-thema över ett tomt skal vi har att göra med här, utan ett riktigt kompetent, och snyggt spel!

Jag kanske må vara en bakåtsträvare, men när andra tittar framåt så älskar jag att titta bakåt. Att minnas tiden och spelen som varit, att ta upp dem och inandas dem. Dofter som man förknippar med gamla minnen kan få mig att rysa av välbehag på ett sätt som inget nytt kommande spel någonsin kan göra. Oavsett hur snyggt eller bra det verkar vara. Jag tänkte här skriva ett inlägg om ett av mina favoritspel alla kategorier. Det handlar om ett gammalt Amigaspel vid namn The Settlers.

När man trycker i den första disketten i Amigans hungriga diskettstation startar efter ett litet tag en av dåtidens absolut vackraste introanimationer. Det var så vackert att se riddaren komma hem till sin by och sitt slott. Allt akomponerat till underbart vacker amigamusik. Efter introsekvensen var spelad var man tvungen att byta diskett då inget mer än introt fick plats på den första disketten. Givetvis kunde man sätta in diskett två direkt, men då missade man ju det stämningsbyggande förspelet.

I min Amiga 500+ hade jag hela 1 mb minne. Det innebar att jag kunde få mycket större kartor att spela på än vad mina kompisar hade. Men inte nog med det, efter att min kusin köpt en A1200 och fått ännu mer minne och ännu större kartor än mig att spela på var jag tvungen att skaffa extraminne. Det fanns nu otroliga 2 mb minne i min maskin och jag kunde spela på de största banorna som spelet erbjöds. Det var en enorm upplevelse att nästan ha en oändligt stor värld att spela i.

Men det mest fantastiska med spelet var kanske dess multiplayerdel. På en och samma Amiga kunde man nämligen koppla in 2 stycken möss och därefter spela splitscreen med eller mot varandra. Det här var något helt utöver det vanliga. Tidigare hade man bara kört bilspel och liknande i splitscreen. Men nu ett strategispel som man kunde spela mot en kompis. Framtiden var här!

Jag minns att en av de roligaste buggarna som fanns i spelet var att man kunde bygga vägar nära en grannes vägar och därefter dra in dennes vägnät i ens eget. Det innebar att om man satte en massa byggnader på denna vägen och inte hade det ihopkopplat med ens eget vägnät togs en massa resurser från grannen för att bygga upp ens eget imperium. I bland kunde det ta någon timme innan ens kompis kom på vad man hade gjort och då var skadan redan såpass stor att man hade ett klart överläge inför nådastöten.

Spelserien The Settlers har fortsatt att utvecklas och är nu uppe i version 7. Det har varit en något brokig väg och femman och sexan är några som jag helst vill glömma att de fanns. De må vara helt ok RTS-spel, men de borde inte ha använt namnet Settlers till dem, för något Settlers var de aldrig. Sjuan som kom förra året satte jag som årets spel vilket jag ansåg var tack vare att det tog spelet tillbaka till rötterna. Att blicka tillbaka i tiden kanske är det bästa sättet för att komma framåt?

Ännu en helg har passerat och ännu en helg där jag varit sjuk. Jag har då passat på att gå igenom lite gamla Datormagazintidningar som är mina absoluta favoriter. Den här helgen fastnade jag lite extra på recensionen av det första Monkey Island. Betyget det fick var nämligen bara 79%! Jag funderar på om spelet har växt medan det blivit retro och att det inte var speciellt bra när det begav sig? Fast faktum var ju att jag spelade det när det begav sig och älskade det redan då.   

Jag tyckte bara det var lite anmärkningsvärt att en sådan klassiker någonsin kunde få ett såpass mediokert betyg, vilket 79% ändå får anses vara för det här spelet. Utan att veta det så gissar jag att uppföljaren fick ett betydligt varmare välkomnande och att kanske till och med någon annan som uppskattar ”tramshumorn” i ett av världens roligaste spel någonsin fick recensera det!

När jag tänker tillbaka på Amigan och dess spel så är det många oförglömliga klassiker man minns. Spelet Moonstone från Mindscape är ett av de som lyser allra klarast. Därför var det extra kul när jag hittade en gammal recension från Datormagazin och började läsa i den för att se om man kände på sig redan 1992 vilken odödlig klassiker det skulle bli. Döm av min förvåning då jag läste den och slutsatsen var, jag citerar ”Att betyget ändå blivit något sånär beror ENDAST på grafik och ljud – övrigt är det trist.”

Spelet fick 69% av Göran Fröjdh med de positiva sakerna att manualen var tjusig, att spelet laddar snabbt och att man kan spela fyra spelare samtidigt. Ja, som avslutning rekommenderar han ett annat spel som heter Narco Police. Jag är lite nyfiken på hur många i dag som minns Narco Police i jämförelse med Moonstone?

Jag spelade ju Moonstone så sent som i höstas och håller givietvis med Göran om att spelet är sjukt svårt. Men vilka spel var inte svåra på den här tiden? Kanske var Göran i samma situation i livet som jag är nu när jag inte hinner nöta spelen på samma sätt som jag gjorde då? Oavsett vilket så tror jag inte att Göran kunde förutspå att spelet han bara gav 69%, och det på grund av dess grafik och ljud, skulle bli en sådan odödlig klassiker. Kul läsning var det i vilket fall som helst.

Nu är listornas tid förbi för den här gången och bloggen kommer gå tillbaka till det vanliga lugna tempot med spelintryck från både nya och gamla spel. Och som vanligt så är det Amigan som står för de flesta retrokickarna. Det fanns ett spel när jag var liten som jag hatade mer än något annat och det var Rick Dangerous. Det är tillsammans med The Goonies 2 och Arabian Nights ett av mina sämsta köp någonsin och som jag blev så sjukt besviken på. Man hade ju inte råd med så otroligt många spel på den tiden innan jobb och andra inkomster.

Rick Dangerous kan närmast beskrivas som ett sadistiskt Giana Sisters. Varför jag jämför det med Giana Sisters är för att den har lite samma kontrollkänsla. Lite släpig och oprecis men som man ändå kan kontrollera i luftrummet efter ens tycke. Jag klarade aldrig det här spelet när det begav sig och på min omspelningsrunda här i går så bara dog jag hela tiden. Spelet inleds med att du blir jagad av en stenbumling. Där är det inga problem direkt, men det sätter liksom standarden på resten av spelet. Banan går i början vertikalt och när du gör hoppen ner ser du inte hur marken ser ut. Eftersom speltillverkarna är sjukt sadistiska så har de givetvis satt ut ett par spikar som man givetvis ramlar rakt på, om och om igen.

Jag hatade spelet då det begav sig och jag hatar det fortfarande i dag. Det är ett retrodoftande I wanna be that guy så för de som gillar att plåga sig själv med sådana här spel, go for it! Själv kommer jag hålla mig borta från det och får jag någon gång lusten igen skall jag läsa igenom det här inlägget så jag slipper skräcken som spelet faktiskt ger mig.