Årets story är en kategori som jag brinner lite extra för. Nu när jag skriver så här kanske de som känner mig lite tappar hakorna. Men, jo, så är det faktiskt och jag ska försöka förklara lite hur det ligger till. Om vi tar ordet story och analyserar det lite. Vad betyder story? För mig är story en berättelse om något. Tar vi en titt på dess betydelse på Wikipedia finner vi att läsa att story är detsamma som ett gäng sekvenser som hänger samman för att bygga ett sammanhang.
Så i spel är det alltså det som håller samman spelet för att berätta historien bakom spelet. I olika spel så presenteras den här storyn på olika vis. Jag använder ordet presenteras som ett snällt ordval då jag egentligen hade velat uttrycka mig ”trycks upp i ansiktet på mig”. För det är vad jag tycker att story i spel gör. Den trycks upp i ansiktet på mig som om jag skulle vara den mest fantasilöse personen i denna värld. Jag blir tvingad att läsa eller lyssna på en massa dravel om hur ett gäng pixlar på min datorskärm har en massa sjuka problem, allt från att deras husdjur är döende och måste ha medicin, till att världen snart går under och att jag är den enda som kan rädda den.
Missförstå mig nu dock inte, jag har inget emot en sådan fjantig uppgift som att rädda jorden. Ta som exempel ett av mina absoluta favoritspel, Doom 2. Där presenteras en liten text ungefär vid var nionde bana där det står något man måste rädda världen. Givetvis är den enkel att bara klicka sig förbi om man inte vill läsa den. Självklart är detta något jag gjort, för jag vet ärligt talat inte vad det står där. Speltiteln Doom 2 – Hell on earth räcker gott för mig så jag kan bygga upp en egen story i mitt huvud om vad det handlar om. Därefter kan jag vara vem jag vill, heta vad jag vill, bete mig precis som jag vill.
Den här storyn (läs: skiten) är i mina ögon i vägen för min spelupplevelse. Den förstör den utan att skämmas. Jag kan sitta på min stol och spela ett riktigt bra spel när det helt plötsligt, från ingenstans, dyker upp en pixelhög som bara måste berätta sitt livs historia för mig. Alltså, jag skiter i dina pixelbarn och om de har blivit bortrövade av andra pixelmonster. Och allra minst vill jag ha upp ett hjul med olika svarsalternativ om huruvida jag tycker om hans/hennes historia. Låt mig spela mina spel i fred!
Så årets bästa story utnämner jag alla de spelen som vägrar dölja dess spelglädje i en story, som är skriven av alla de författarna som har stora svårigheter att få till ett bokkontrakt. Inga spel nämnda, inga glömda…
12 Comments to “Årets story”
Post comment
Senaste kommentarerna
-
Mina sex mest efterlängtade spel 2011 Creative. My thanks for doing such a good job. I will definitely return here to find out more and tell my friends about your website.
-
Hårddiskbyte i Amigan Do it! Ska iväg och hämta min andra Amiga här om några timmar, blir nog inget moddande på just den men 1200an kan f&arin...
-
-
Film eller spel? Jag brukar inte uppskatta historier utan spelmekanik/gameplay och blir oftast störd av dialog och mellansekvenser i spel. Men den nästan...
-
-
-
Ny hårddisk till Amigan Angående 2,5" CF-adaptrar finns de i minst två smaker: honkontakt som man trycker direkt på moderkortet eller hankontakt s&a...
-
-
-
Film eller spel? Spel är ett så dåligt ord egentligen. Den hänvisar till en lek där man ska vinna. Det handlar inte bara om det läng...
5 december, 2011 kl. 08:46
Hårda bud i mellerud!
5 december, 2011 kl. 10:24
Så är det! Är så sjukt trött på alla dessa val som ska göras i tid och otid! Låt mig få spela istället! Vill jag höra på en berättelse så läser jag, eller ja, lyssnar jag hellre på en ljudbok eller ser en film. Låt mitt spel göra det interaktiva spel gör bäst, låta mig själv skapa min historia. Och med det menar jag ju inte att man får göra egna val, utan att man i sin fantasi själv skapar ett äventyr! Må kännas gammaldags, men att få det up-in-your-face hela tiden känns så avtrubbande
5 december, 2011 kl. 10:41
Intressant läsning och intressant inställning. Jag kan verkligen inte förstå den nånstans!
För mig är spel så många olika saker, och en berättelse är en av dem, ibland. ”Pixelhögarna” är inte pixelhögar i mitt huvud, de är personer som jag med hjälp av deras berättelse ger ett helt liv. De berättar lite kort om sig själva och jag fyller i mer och mer till dess jag har en djup och spännande person framför mig på skärmen.
Sen finns det spel utan dessa och de kan vara precis lika kul att spela… men på ett helt annat sätt. Jag skulle dock hellre ha spel med story än spel utan om jag bara fick välja en typ
5 december, 2011 kl. 11:48
Är Terraria inräknat i de spelen då?
Nä, som jag skrev, allt är ju inte svart och vitt. Lite story får det gärna finnas, bara den inte tvingas på mig. Förr var ju all story i manualerna och om man ville kunde man ju fördjupa sig i den. För de som inte ville, kunde bara strunta i det. Det handlar nog mycket om valmöjligheterna. Om jag vill ha story ska jag kunna få det och tvärtom.
5 december, 2011 kl. 12:13
Terraria är ett av spelen som är kul på ett annat sätt ja
Som Sims, Chime och andra spel också. ^^
Du har ju valet att spela bara de spel som inte har story (som tvingas på dig). Jag vill inte bara ha spel där jag måste leta upp storyn, utan jag gillar när NPcs kommer fram till mig och när det ”trycks upp i ansiktet” på mig också. Att göra spel som funkar för alla går ju inte, och därför har vi en stor mängd spel
Alltid nåt som passar.
5 december, 2011 kl. 12:35
Så sant som det är sagt!
Därför smärtar det mig att jag gillar SWTOR för dess gameplay men måste stå ut med att behöva trycka mig igenom Biowarehjulet! Verkar dock funka bra att bara trycka på 2an för att ligga i mitten på alla val
5 december, 2011 kl. 12:29
Näh… man spelar av olika anledningar helt enkelt… känns som vi som bryr oss om story har högre krav än du
5 december, 2011 kl. 12:37
Nu är det väl iofs antagligen lättare och billigare att skriva en halvdassig historia än att skapa ett spel som är såpass bra att det kan stå på egna ben, men vad vet jag
5 december, 2011 kl. 14:27
Hehe inte helt otippat att den här texten skulle ha en vinkling åt det här hållet. (fast jag trodde nästan att du skulle lista Book of unwritten tales).
Sen kan jag ju tycka att trycksvärtsplumpar i en bok eller dom pixlar som för de flesta av oss visar filmer nu för tiden per definition är så mycket mer värde som historieförmedlare än pixlarna på datorn. Det som skiljer är väl att man i de andra medierna har historieberättandet som huvudmål medans man i spel har interaktiviteten som första fokus och just den är ofta ett hinder för en medryckande historia.
Så jag har inget emot principen med story i spel. Jag har heller ingenting emot om det skulle vara bra storys för omväxlingsskull. Jag gav tex upp den här kategorin.
5 december, 2011 kl. 14:36
Tycker du verkligen är spot-on här med citatet: "medans man i spel har interaktiviteten som första fokus och just den är ofta ett hinder för en medryckande historia.". För precis tänker jag, fast tvärtom. Och med den kunskapen borde man ju kunna förstå att story inte hör hemma i spel. Och med definition på spel är då typ Doom 2. Sen kan man väl fortfarande skapa något som vi kan kalla "Interaktiva berättelser" och separera dessa två från varandra. Då kommer, i mitt fall inte storyn i vägen för spelet, och i ditt fall, inte spelet i vägen för en medryckande historia!
5 december, 2011 kl. 15:09
Haha.. jag tror iofs att problemet ligger mycket i att man idag redan försöker göra antingen eller. Vissa spel fokuserar på historia (L.A. Noire) och andra glömmer story helt.
Jag tror det finns en medelväg där man portionerar ut historian i lagom doser som inte kommer ivägen för spelandet utan ger det bara en betydelsefull ram. Jag gillade Alan Wake tex.. där kändes inte historian ivägen och den kunde ändå stå på egna ben. Bastion klarade berättartekniken med tycker jag men där var själva historien inte den mest minnesvärda för den var lite för opersonlig.
Dock härskar ju som vanligt pengar och på något budgetmöte någonstans sitter det någon och portionerar ut manusförfattare lite obalanserat mellan projekten
5 december, 2011 kl. 16:13
Glömmer? Det är ju givetvis ett gäng självsäkra spelutvecklare som vet att spelet kan stå på sina egna ben
Men givetvis är det ju pengar som det handlar om i slutändan, som alltid. Som tur finns det ju många mindre utvecklare som fortfarande satsar på spelglädje framför en sagobok, och jag ville egentligen inte nämna några exempel men har redan nämnt Terraria och kan lätt lägga till Minecraft på den listan också